Exempel på tjock- och tunnvävar

Tjock- och tunnväv är en väv i tuskaft, mönstrad med ränder i en annan teknik. Det tunna partiet vävs alltid i tuskaft och det tjockare vanligtvis i en kypertvariation med inslagseffekt, förenklad dräll eller munkabälte. Det är växlingen mellan teknikerna som gör att väven blir tjockare och tunnare, även om samma inslag används till både botten och ränder. Väven kan också vävas i enbart tuskaft, då med ett grövre inslag i tjockränderna.

Bak- och framsida på löpare med gåsögonränder, handspunnet inslag

Tekniken har troligen förekommit över hela landet, men benämningen tjock- och tunnväv var av tradition utbredd främst i Voxnadalen i Hälsingland. Där var vävsättet mycket vanligt i de långa, vita kalasdukarna. Även mindre dukar har vävts i tjock- och tunnväv. I äldre vävar har lin använts i både varp och inslag, men när bomullen blev vanligare under andra hälften av 1800-talet började även bomullsgarn att användas till varp. Då vita bomullsöverkast blev moderna runt sekelskiftet 1800-1900, vävdes de även i tjock- och tunnväv, helt i bomull och med ränder i kypert.

Hemslöjdsföreningarna i Gästrikland och Hälsingland tog under 1900-talet upp tekniken i sin produktion och vävde förutom dukar även löpare och tabletter. Tekniken har också använts för kyrkliga textilier t.ex. i altardukar.

Tablett i tjock- och tunnväv med ränder i gåsögon, Ovanåkersspets

Tablett i tjock- och tunnväv med ränder i munkabälte

Tablett med ränder i handspunnet inslag, kypertvariation