Ryamatta, ryatäcke, slitrya, skötrya, prydnadsrya. Knyter man eller väver man en rya? Hur användes ryan, vilka tillverkade dem och hur används de idag?

Ryan är en väv där man ömsom skyttlar inslag ömsom knyter inslaget. Knutarna bildar nockor och väven får en lugg. Ryan liknar flossa men är glesare och luggen är oftast längre.

En rya kan vävas och knytas i vävstol eller vävram alternativt knytas på en färdig ryabotten.

I Sverige har ryan en lång tradition, slitryan eller båtryan har främst fungerat som täcke. Ryorna hängdes även på väggen som dekoration och för dess isolerande effekter. Ordet ”rya” förekommer i hela Norden under medeltiden som benämning på ”luggit täcke” alltså ett föremål med samma funktion som en skinnfäll. Rya eller ragg är ord som är besläktade med engelskans rug, hårig matta och tyskans rühe, pälsverk. Ryan är alltså ålderdomlig både som uttryck och föremål.

Slitryor har funnits i Sverige sedan 1300-talet, bland annat på kloster och i slott. Slitryorna var från början enkelt mönstrade ryatäcken för bädden. De användes med nocken, dvs. ryaknutarna, vända mot kroppen för att få extra varmt i sängen. Tekniken att knyta nock på nock i mer eller mindre täta rader har förmodligen ursprungligen gjorts för att imitera den dyrbara skinnfällen. Slätsidan, den sidan som inte hade nockor, ullfällsidan kunde ibland även vara rikt mönstrad.

Ryorna vävdes av såväl yrkesväverskor som lokalt i hemmen.

Slitryorna har förekommit i alla samhällsskikt men först under 1700- och 1800-talen blev de mera vanliga hos allmogen. På olika håll i landet utvecklades lokala traditioner för användning av ryor. I kustnära områden ingick det en så kallad båt- eller skötrya, en rya som värmde i både vått och torrt i den personliga utrustningen till sjöss.

Prydnadsryorna, som var rikt mönstrade, började komma på modet under 1600-talet. På en prydnadsrya var det nocksidan som skulle visas upp och pryda den uppbäddade sängen. Dessa förekom först i högreståndshemmen men under 1800-talet även hos allmogen.

I bland annat Bohuslän och i Finland utvecklades en stark tradition med rikt mönstrade prydnadsryor. Mönstren har hämtat inspiration ur äldre tiders mönsterböcker. I boupptäckningar kan man se att ryorna var högt värderade, fullt jämförbart med exempelvis hushållet silverföremål.

Förutom att pryda bädden användes ryan också till att bona stugan till fest och ett brudpar kunde föräras en bröllopsrya med initialer och årtal.

• Under 1800 talet ersätts ryan av filtad ull i sängen och på 1900 talet börjar ryan användas på golven, säger väverskan Åsa Viksten Strömbom som specialiserat sig på bland annat ryavävning. 

Under 1950 talet och fram till tidigt 80 – tal var ryaknytning en p hobbyverksamhet. Konstnärer och hemslöjdsbutiker sålde ryakit med garn och mönster.  Vänner eller släkt kunde knyta en rya som present till ett bröllopspar eller till en jubilar. Familjer samlades kring ryaknytningen som en gemensam aktivitet i syfte att dekorera sina hem.

På 2000- talet har ryorna återigen kommit i ropet. Nu ser man ofta både allmogeryor och ryor knutna efter konstnärers förlagor, äldre som nya, i inredningsreportage. På andrahandsmarknaden är ryor attraktiva. Hantverksintresserade vill nu göra som mor och farföräldrar gjorde på 70-talet, lära sig knyta eller väva en egen rya som dekoration till sitt hem.

_

Muntlig källa: Åsa Viksten Strömbom, Bälinge

Skriftliga källor: 

”Ryamattan”, Uuve Snidare, Prisma 2007

”Nock, Ragg, Rya – Det glänser om ullen” Hemslöjdskonsulenterna ULLMA, Himlajorden 2001