Folkdräkt kallar vi de kläder som allmogen bar i det tidiga bondesamhället, ett klädbruk som på de flesta håll i landet lades bort för snart 200 år sedan, för att runt 1870 återupptäckas och ligga till grund för vår folkdräktstradition. På andra håll var dräktbärandet en obruten tradition som aldrig lades bort utan bars, av enskilda individer, fram till mitten av 1900-talet.
Folkdräkter utgör en viktig del av vårt kulturarv. De är symboler för lokala och nationella identiteter och för kontakten med det förflutna, bland annat genom traditioner och högtider. Dräkterna beskriver oss som individer, de ger signaler som ett slags språk och är ett sätt att synliggöra rötter och identitet.
Samtidigt förmedlar dräkterna intressant kulturhistoria och gamla hantverkstraditioner. Det är inte färger, material och plaggens snitt som är typiska för en viss plats i Sverige. Utan ett kulturarv som vi delar med många, även med övriga Norden, Europa, ja hela världen. Det unika ligger i själva kombinationen och är det som visar var vi kommer ifrån.
Folkdräkt, bygdedräkt, nationaldräkt, häradsdräkt, sockendräkt, hembygdsdräkt, ja kärt barn har många namn, men är de inte bara uttryck för nästan samma sak?
Att häradsdräkt är en dräkt som representerar ett härad och sockendräkt kommer från en socken är inte svårt att förstå, det är benämningarna folkdräkt och bygdedräkt som orsakar störst bryderi. Etnologerna menar att folkdräkt endast ska användas om de historiska plaggen, medan bygdedräkt är de nyskapade plaggen som sys och bärs i vår tid. I denna text använder vi begreppet folkdräkt, eller dräkt om alla dessa dräkter.
Skapande av identitetsmarkörer
Det är många faktorer som påverkat dräkten över tid. När de togs fram speglade de sin samtid, de har också till viss del anpassats efter rådande mode, men även tillgången av material har spelat in. Därför kan en tidig dräkt från ett visst område se helt annorlunda ut några decennier senare.
I början av 1900-talet uppmanade Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund landets hemslöjdsföreningar att aktivt arbeta med att söka reda på de gamla folkdräkterna och uppmana till användning av dräkter vid högtidliga tillfällen. Det kan ses som ett startskott för intresset av folkdräkt och skapandet av dräkter över hela vårt land.
Under denna tidiga period byggdes folkdräkten upp av ett urval kläder som funnits och burits, men kanske inte alltid tillsammans och ibland inte ens av samma person. När en dräkt skapades så följdes den av ett informellt regelverk, som sa att det skulle se ut på ett visst vis. En slags rätt och fel blir rådande. Nu skapas också den stereotypa bilden av folkdräkten som en uniform, till skillnad från bilden av den rikliga mångfalden som har funnits.
I princip skulle man ju kunna göra precis som man vill; plocka ett livstycke från Dalarna och kombinera med en kjol från Småland och ett förkläde från Skåne, men då skulle ju ingen känna igen varifrån du kommer och själva idén med folkdräkten som en identifikation går förlorad.
Förebilder lokalt och nationellt
I regionala museers samlingar finns flera plagg som fungerat som förebilder för det vi skapat både under det tidiga 1900-talet, såväl som idag. Även i hembygdsföreningarnas samlingar finns originalkläder bevarade. Det är inte alltid som dessa lokala samlingar fått fungera som de rika inspirationskällor som de verkligen är.
När Arthur Hazelius 1872 startade insamlingen av plagg till Nordiska muséet ville han visa hur allmogen gått klädd i hela landet. Därför byggdes scener och tablåer upp i hans nystartade museum och de blev till en bild av hur det skulle se ut. Oftast är det dessa plagg, från Nordiska museet som fick bli originalen och det som sedan kommit att upplevas som sant och rätt.
Om man då betänker att de instruktioner som skaffarna av klädesplaggen fått, var att samla in högtidskläder och speciella kläder, förstår man ju att dessa knappast speglar hela bilden av folkdräktens historia. Eftersom klädbruket i vissa delar av landet redan försvunnit vid denna tidpunkt, fanns det inte alltid bevarade plagg att samla in. Då löstes problemet med att man lät sy upp nya plagg i gammalt snitt för att visa i museet.