Vävtekniken opphämta har stor spridning såväl inom Sverige som i övriga världen. Fynd av opphämta finns från koptisk tid i Egypten (200 till 1500 e Kr) och från Birka i Sverige (790 till sent 900-tal). I Sverige har vi flera namn som kännetecknar olika användnings- och eller tillverkningsområden: västgötatäcke (som såldes av knallar), drättar (väggdekorationer i sydsverige), bunkatäcke (från luggude härad i Skåne) och smålandsväv eller solvad opphämta som också lokalt kallas härjedalsväv, litäcke, moratäcke, sprötatäcke, åsedaväv och amerikatäcke.

Materialet som använts i de äldre svenska opphämtavävnaderna är lin i botten med lin eller ull i mönsterbårderna. När bomullen gör sitt intåg i Sverige, finns bomull i såväl botten som mönster men också med lin i botten och bomull i mönsterbårderna.

För att väva opphämta, använder man samma utrustning som vid damastvävning, d v s antingen skälblad eller dragrustning. Inslaget skyttlas oftast in men kan för mindre detaljer också plockas.

Namnet opphämta kommer från att mönstret ursprungligen hämtas upp med skälblad men senare har mönstren också solvats eller vävts med dragrustning. Dock ger skälbladsvävningen större frihet i mönsterbildning (se Lillemor Johanssons bok ”Opphämta och damast med skälblad eller dragvävstol” enligt litteraturhänvisningen nedan). Då spegelvänder mönsterbårderna på en linje i inslagsriktningen men kräver ingen symmetri i varpriktningen. Därför ligger inte bårdernas mittpunkter rakt ovanför varandra. Vid vävning med dragrustning går arbetet mycket fortare. Dock kräver uppsättningen mycket tid då det krävs både mönster- och bottensolvning. Mönstringsmöjligheterna blir färre. Kännetecknande för opphämta vävd med dragrustning är att samtliga vändpunkter i mönstret ligger rakt ovanför varandra. Dock finns det ingen begränsning när det gäller att mönstra på höjden. Dragrustning började användas i Sverige vid sekelskiftet 1900.

I Sverige är den vanligast förekommande typen av textil där opphämta förekommer, täcken, använda som bordstäcken och dem vi kallar ”västgötatäcke”. Dessa täcken vävdes i två våder och oftast med en bård i avvikande färg. Namnet kommer från försäljningssättet. Det var knallarna från Västergötland som vandrade runt och sålde dem, såväl i Danmark som i Norge, även om de vävdes på annat håll.

Drättar, d v s väggtextilier med vitt linne i botten och med opphämtabårder, ofta i blått lingarn, finner man i de sydsvenska landskapen där ryggåsstugan var den vanligaste byggnadstypen. Drättarna hängdes upp på väggen i varpriktningen till skillnad från de vävda hängklädena, som hängdes i ryggåsstugans list, där taket mötte väggen. I det hörn där de väggfasta bänkarna möttes, satt ”fars skåp” med starkvarorna. I detta hörn, satt mittmotivet på de ibland upp till tio m långa hängklädena. Från mittmotivet, spegelvändes mönstrena som i sig ofta bestod av ett mittmotiv (ett ”bra” enligt Anneli Palmsköld i hennes avhandling ”Textila tolkningar” se litteraturhänvisningen nedan) med två smalare bårder (”tjänare”) på var sin sida.

Litteraturhänvisning

Opphämta och damast med skälblad eller dragvävstol
Lillemor Johansson ISBN91-36-01781-7

Textila tolkningar
Anneli Palmsköld Nordiska Museets Handlingar 133

Ur textilkonstens historia
Agnes Geijer ISBN 91-550-4062-4

Väv skånska allmogevävnader
Gunvor Johansson Stiftelsen Skånsk Hemslöjd