Broderi – en mångtusenårig dekorationsform 

Allt sedan människan började sammanfoga kläder av hudar med hjälp av sömmar har troligen dekoren, som sömmen åstadkommer, funnits med som en förskönande detalj. Tittar vi på de 28 000 år gamla pärlbroderierna från Vladimir, i nuvarande Ryssland, kan vi ändå känna igen oss i hur viktigt det alltid har varit med utsmyckningar. Stygn och sömmar som redan har en funktion kan lika gärna också bli en dekoration. 

Broderi eller prydnadssömmar blev en statusmarkör och hade sin absoluta höjdpunkt i vår del av världen under den europeiska medeltiden, dvs år 500-1500 e kr. Rikt utsmyckade kyrkliga och kungliga textilier tillverkades av de mest skickliga hantverkare. Materialen var dyra så det var inget som fanns i var mans ägo. 

De riktigt gamla spåren av broderi hittar vi i samhällets toppskikt så nu kliver vi framåt i tiden för att nå de föremål som visar tydliga släktskap med den typ av broderier som uppskattats och använts hos vanligt folk på svenska landsbygden 

Varför heter det broderi? 

Ordet broderi har ett gammalt ursprung. Det är en variant på ordet borderie, som på franska betyder bord, d v s bård eller kant. 

På medeltiden benämnde man broderi i lärda kretsar som acu pingere (latin, betyder måla med nålen) för att beskriva konstnärligt högstående bilder och motiv. En mer allmän beskrivning på latin var opus ad acum som betyder nålarbete. Materialen var ofta ädla metaller som guldtråd och man broderade med pärlor och ädelstenar så i Sverige fick hantverkaren namnet pärlstickare. Känner du till Albertus Pictor så kan det vara roligt att veta att han också var pärlstickare och framställde broderier av högsta klass.  

Resten av historiebeskrivningen görs genom hemslöjdsrörelsen glasögon, så följ med på resan från fint till folkligt! 

Från fint till folkligt – allmogens broderier och prydnadssömmar 

Olika stilepoker har lämnat spår i de broderier som levde kvar och användes bland allmogen långt in på 1800-talet. 

I många fall har suget efter en modefärg styrt ett broderiuttryck. De ålderdomliga broderier som finns bevarade på linneplagg utfördes inte sällan i blått lingarn, färgat med vejde eller indigo. När röda bomullsgarner blir på modet byter motiven bara färg och material. 

Ibland får ett material eller uttryck starkt fäste och en tradition bevaras nästan obruten i flera hundra år. I somliga fall styr överflödsförordningar vad som är tillåtet men i bondens garderob dyker ändå sidenet upp, trots förbud.  

Tvistsömmen som levt och frodats i Skåne har knappt bytt motiv sen 1500-talet. Tittar vi på svartsticket i Dalarna och rutsömmen i Vingåker syns det att teknik, motiv och material från adelns mode under 1600-talet har levt kvar hos bönderna. 

De svenska landskap som hört till Danmark under en tid när det fria yllebroderiet var på modet har bevarat och utvecklat den traditionen. 

Vem broderade? 

Nästan aldrig är det en glad amatör, vilket är den stora skillnaden jämfört med hur det ser ut idag. 

Broderi, liksom sömnad, har historiskt utförts av en specialist. På landsbygden, innan skråväsendet upphör på 1840-talet, är det byskräddaren, d v s yrkespersonen som syr tillskurna plagg som byxor, rockar och livplagg och han gör säkert även en del broderier. Men troligare är att det är en skicklig hantverkare, en så kallad bygdespecialist som får uppdraget att göra utsmyckningen 

Specialisten har genom skicklighet fått möjlighet att ta beställningsjobb. Ville någon ha ett mer avancerat jobb utfört utöver att brodera initialer och årtal så fick bygdespecialisten ta uppdraget. Namnet på dessa specialister är tyvärr sällan bevarade i källmaterial, men troligen var oftast kvinnor som broderade på beställning som en sidoinkomst. 

Det var inte bara bland bondebefolkningen som kvinnor kunde arbeta med detta utan även t ex i prästfamiljen kunde döttrarna ägna sig åt broderi för avsalu. 

En bortglömd grupp som kunnat leverera olika hantverk var de så kallade sockenlapparna. På 1700-talet finns det samer som benämns på det sättet, det var samer som tilläts bo kvar i socknar där de troligen levt som skogssamer tidigare. Arbeten de utförde ansågs av svenskarna som antingen smutsiga eller ovärdiga (häst- och hundslakt samt kastrering) men de behövde utföras och därför fick en familj per socken finnas kvar. Samerna var skickliga hantverkare och tenntrådsbroderier på kjolväskor kan härledas till den hantverkstradition som samer utfört och som varit en möjlig handelsvara även långt tillbaka i historien. 

Stor variation 

De folkliga broderier som kanske hade sin storhetstid under 1800talet visar på en stor variationsrikedom. Det beror på fler saker, inte sällan har de med handel att göra. 

När en ny handelsvara blir populär kanske den tränger ut en annan och en förändring av ett mode sker – om än långsamt.  

Broderierna finns också överallt! Vid livets stora högtider och ritualer är de närvarande, i barnets doppåse, i konfirmandens halskläde, på brudgummens skjorta och den dödes bårtäcke. Kläderna skulle visa vem bäraren var, då som nu, men förr var det andra normer som satte ramarna.  

Till stora helger och högtider skulle också stugan dras, det vill säga pyntas, med vackra textilier längs väggar och i taket. Föremålen kallas ofta hängkläde eller hänglakan och var broderade eller vävda. 

Ibland får broderierna en nästan ofattbar skjuts av enskilda personers gärningar och verksamhet. Ottilia Adelborg tog med sig de frodiga blommor hon såg i sin borgerliga miljö till Dala-Floda och där slog de en livskraftig rot. Familjen Rudophi i Hälsingland fick Hälsingland att blomma yvigt av rödaste rött efter många årtionden av strama näversömmar och korsstygnsbroderier. 

Fia Makalös Lindblom, länshemslöjdskonsulent Sörmland 

Boktips: Ur textilkonstens historia av Agnes Geijer 

Lanthemmens prydnadssömmar Gertrud Grenander Nyberg 

Yllebroderier, berättande folkkonst från Norden Annhelén Olsson 

Prydnadssömmar under medeltiden Anne-Marie Franzén 

Hemslöjd Anna-Maja Nylén