TEKNIK & MÖNSTER

Delsbosöm, längre tillbaka även kallad långsöm, sys som en enkelsidig plattsöm där garnet ligger nästan helt på rätsidan. Delsbosömmens figurer har relativt släta konturer, eftersom de små stygnen på baksidan följer mönsterkonturen. Järvsösömmen, även kallad tofssöm, ger ett mer spretigt intryck då stygnen på baksidan tas från konturen in mot centrum av mönsterformen. De olika teknikerna förekommer i båda socknarna även om långsömmen dominerat i Delsbo och tofssömmen i Järvsö. Hur broderierna fick sina sockennamn är inte helt säkert. En teori är att stadsbor som köpte broderier runt sekelskiftet 1900, började kalla dem för Delsbosöm respektive Järvsösöm, utifrån var de var inköpta.

Motivet är vanligtvis blommor och blad med stjälkar broderade i stjälksöm, men även fåglar, korgar och kronor förekommer i de gamla Delsbobroderierna. Vid en inventering 1963 fann man mallar i kartong, papp, näver och trä som använts som stöd vid uppritning av broderier.

Inspirationen till långsömmen och tofssömmen kommer från sidensjalar, som en prästdotter i Järvsö broderade i början av 1800-talet. Prästen hade goda kontakter med Delsbo, som var hans födelseort. Systrar i släkten Rudolphi sägs ha arbetat fram Delsbosömmen tillsammans med en prästdotter, vid mitten av 1800-talet.

MATERIAL

Linnelärft vävdes i hemmen och var fram till 1830-talet det som användes i både överdelar till dräkter och bäddtextilier. Linnet var relativt grovt och kunde dekoreras med trådbundna broderier som rätlinjig plattsöm, korssöm, hålsöm och näversöm, men även Delsbosöm. I början när bomullsväven kom var den dyr och exklusiv och användes sparsamt, bara till de delar som man broderade på. Bommullsväven var mycket tät och inbjöd till fria broderier, då trådarna i väven var svåra att följa.

Indigo, som gav en blå färg, var det färgämne som användes för att färga lin, eftersom andra färger inte fäste på linfibern. Därför är äldre linnetextilier oftast blekta, oblekta eller blå. Med bomullen kom färgat garn i mörkt rött, som blev mycket populärt i broderier, inte bara i Hälsingland och Sverige, utan även runt om i Europa. Under 1830-talet börjar garnet användas i Järvsö och Delsbo där det kallades för turkiskt garn. Det var entrådigt och tvinnades ihop till önskad grovlek, som kunde variera mellan 2 och 6 trådar.

BRODERIER FÖR BÄDDEN

Delsbosöm broderades framför allt i nederkanten på hänglakan och på huvan till långörngott, som användes i den statusfyllt uppbäddade sängen. Sängarna var oftast placerade i ett hörn i rummet och långörngotten hade en dekorerad huva, som låg vänd in mot rummet.

Hänglakanen hade vanligtvis även en spets och/eller frans som avslutning nedtill. Sängen bäddades på lite olika sätt i de olika hälsingesocknarna. I Delsbo var det vanligt att hänglakanet träddes på en käpp, som sattes fast på framsidan av sängens långsida, så ett en del av sängens överkant syntes. Det gäller främst inbyggda sängar med hörnstolpar där framkanten ofta var högre ut mot sidorna. Marta Brodén berättar i boken Delsbosöm om sängar som också hade ett hänglakan på kortsidan av sängen. Troligen handlade det om lite enklare sängar som var vanliga på fäbodarna.

Ovanpå underlakanet lades kuddarna, det skulle gärna vara flera ovanpå varandra med likadana broderier. Som täcke var det vanligt med en väv i slarvtjäll eller rosengång sommartid och under vintern en fårskinnsfäll. Det var inte ovanligt att en gård hade 15 – 20 uppbäddade sängar stående, som endast i undantagsfall användes då prästen eller någon annan högt uppsatt person kom på besök. Traditionen med uppbäddade sängar levde kvar längst i fäbodmiljön, fram till 1940-talet.

HÄNGKLÄDEN

Delsbosöm broderades också på hängkläden, textilier som vid högtider smyckade husen. De var omkring 30- 35 cm breda och 200 cm långa. De kunde hängas upp på sidorna om en dörr, som prydnad vid eller på olika möbler som skåp, ståndur och sängar. De hade broderier i nederkanten och avslutades ofta med en spets och/eller en frans.

TEXTILIERS VÄRDE UNDER 1800-TALET

Delsbo ligger i Hälsingland och tillhör ett område där linkulturen haft stor ekonomisk betydelse, troligen redan under 1100-talet och fram till början av 1900-talet. Under 1800-talet var textilier fortfarande högt värderade och i Hälsingland var en vackert uppbäddad säng en viktig statussymbol. I en brandförsäkring från 1853 värderas säng- och linnekläder till 550 riksdaler medan allt övrigt lösöre, utom silver, koppar och tenn, tas upp till 120 riksdaler. Textilierna var ett mått på skickligheten hos gårdens kvinnor. Eftersom linne var en viktig handelsvara som bidrog till hushållsekonomin så värderades unga kvinnor, t.ex. vid frierier, utifrån sin textila handaskicklighet.

HEMSLÖJDENS BRODERIER

När hemslöjdsföreningar bildades i början av 1900-talet togs broderitraditionen tillvara och användes till textilier som var mer anpassade till hemslöjdsbutikernas kunder och tidens inredningsideal. Hemslöjdschefer och textilkonstnärer har omarbetat mönster och i samband med inventeringen 1963, togs många nya broderier fram. Man experimenterade också med nya färger på tyg och garn. Eftersom lin ansågs finare än bomull så valdes oftast linne eller halvlinne som underlag till broderierna. Bomullsgarn 16/2 användes till broderiet och oftast sydde man med två trådar i nålen. Vanligt var att blanda två röda nyanser så att de blev lite mildare i färgen jämfört med originalfärgen i de äldre textilierna. Materialförpackningar till dukar, tabletter, gardinkappor, paradhanddukar, lampskärmar och väggbonader såldes av hemslöjden. Men även mönster till dopklänningar, skjortor och väskor togs fram. I länet gjordes en uppdelning så att Delsbosöm såldes av Gävleborgs läns hemslöjdsförenings butik i Gävle medan Bollnäs AB sålde material till Järvsösöm.

LITTERATUR

Delsbosöm, Märta Brodén
Brodera med Hemslöjden, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund
Hemslöjd, Anna-Maja Nylén
Linet i länet, Länsmuseet i Gävleborg