Jag kom, jag såg, jag sågade

Sågen är som uppfinning många tusen år gammal, men det var först under slutet av 1800-talet som den i vår del av världen kunde tillverkas med precision tillräcklig samt till nog rimligt pris för att kunna konkurrera med yxan hos allmogen.

En såg består av en skärande del – sågbladet, och en styrande – handtaget eller ställningen. Sågbladets tandade kant kallas för tandlinje och den otandade för rygg.
Det finns en mängd olika sågar och man kan grovt dela in dom i:

•  Tandningens utformning; kap-, klyv eller universalsågar
•  Hur själva sågen ser ut; ryggsågar, sticksågar, ställningssågar eller fogsvansar
•  Dragande sågar, så kallade japanska sågar

En såg avverkar träet med hjälp av tänderna. Tänderna har tre uppgifter: att skära av fibrerna, bryta loss spånor samt att ta bort dessa spånor. Olika typer av tandningar har utformats beroende på hur sågen ska användas. Varannan tand är något böjd åt vardera håll. Detta kallas för skränkning och gör att sågspåret blir något bredare än själva sågbladet, för att sågen inte ska fastna.

Olika sågar mot en vit bakgrund

Japansåg. De japanska, dragande sågarnas tänder är slipade på ett annorlunda sätt varför de har en mycket liten skränkning.

De västerländska sågarna skär framför allt då de förs framåt, de japanska skär endast då man drar sågen åt sig. Detta gör att de japanska kan göras betydligt tunnare i bladet, med ett finare snitt. En fördel blir också att dessa kan göras små och lätta. Hopfällbara varianter för friluftsliv och trädbeskärning är populära.

Spännsåg. Det i Europa traditionella sättet att uppnå tunna och fina sågsnitt är att montera ett tunt sågblad i en träställning. Ställningen spänns genom att tvinna ett snöre som drar ihop ställningen upptill som då spänns nertill där sågbladet sitter. Med dessa så kallade spännsågar går det utmärkt att sinka eller göra andra sammanfogningar. Problemet är att hitta dem och lära sig fila dem. Ofta är bladen tunnslipade i ryggen för att minska behovet av skränkning.

Bågsåg. Snarlik spännsågen är bågsågen som följer samma princip, men där bladet spänns i en metallram. Det finns både grova bågsågar som effektivt äter sig genom kraftiga grenar och nätta sågar med tunna fina blad för att kunna såga svängda snitt. Den senare typen kallas figursågar och används framför allt för att såga former i skivmaterial.

Ryggsåg. En annan modell för att få tunna, fina snitt är att stabilisera ett tunt sågblad med en styv förstärkning på ryggen, en ryggsåg. Det är förmodligen den vanligaste sågmodellen för finsnickeri idag när det kommer till handverktyg. Begränsningen blir att du inte kan såga djupare än till sågens rygg, därför har många ryggsågar ganska breda blad.