Växande träd innehåller ganska mycket vatten som trädet sugit upp. Ett dött träd, som dött av skador eller fällts, torkar till samma fukthalt som omgivningen. Virke som är så nyfällt att det fortfarande innehåller mycket vatten kallas färskt eller rått.

När en färsk träbit får ligga torkar den och när vattnet lämnar cellerna drar de ihop sig något. En färsk träbit krymper därför <10% längs årsringarna, mindre längs radien och praktiskt taget ingenting på längden. Du kan läsa mer om trädets uppbyggnad och virkets krympning under Trädet uppbyggnad.

Krympburken

En krympburk eller krympkärl är ett täljt rör med botten som fått krympa fast och ett lock som tillverkats efter att burken torkat. Vanligast är att man sågar av en rak bit av en stam eller gren, borrar ett hål i mitten, rakt genom och sedan täljer ur hålet tills du har ett rör med önskad tjocklek i väggarna. Sedan tillverkas en botten i torrt trä med samma form som insidan av röret och ett skuret spår på rörets insida där botten ska sitta. Genom att placera botten i skåran och låta röret ligga och torka krymper det och sluter tätt runt bottnen. När röret är torrt kan man tillverka ett lock av valfri modell. Detta är en gammal teknik som har använts för att tillverka burkar och förvaringskärl av olika slag, till exempel psalmboksfodral, flaskor, burkar eller mindre skrin, men även större tunnor.

Genomskärning av botten på en krympburk.

–
Kuttingar, som användes för förvaring av t. ex. brännvin, har också gjorts i krympteknik. Här sätter man i en botten i varje ände av “röret” och har en öppning/pip på sidan. Det är dock svårt, om inte omöjligt, att få en krympburk att bli helt vattentät, eftersom “röret” kommer svälla upp igen ganska fort om det utsätts för fukt, och därmed kommer botten sitta löst eller ramla ur. Därför har laggkärl varit att föredra för att hålla vätskor.

Förr användes ofta stammar med murken kärna eftersom det murkna materialet var mjukt och lätt att ta bort. Det finns exempel på förvaringskärl av urholkade stammar där diametern på kärlen närmar sig en meter. När kärlen är så stora är botten sällan inkrympt utan man har låtit röret torka och passat in botten fast botten efteråt med naror eller spik. Nu för tiden tillverkas sällan kärl som är större än två decimeter i diameter och det vanligaste är att använda färskt virke från friska träd.

Även om den oftast kallas krympburk är kanske krympkärl ett mer korrekt namn då de kan göras i så många former för olika funktioner eller personlig stil. Nedan är några exempel på både gamla och nyare krympkärl.

Krympburkar av Kirstine Krag, del av gesällprov