Kolrosning är ett sätt att dekorera föremål av bland annat trä och ben. I Norden är tekniken kanske mest känd från sameslöjden, men den har i nyare tid blivit särskilt populär bland slöjdare i bland annat USA, där den går under det svenskklingande namnet ‘kolrosing’.

När man kolrosar skär eller ristar man tunna linjer i sitt föremål och fyller sedan i dem med ett färgat pulver. Traditionellt sett har kol använts och gett namn till tekniken, men även pulveriserad albark har använts och idag är nog finmalet kaffe är vanligast och smutsar ner lite mindre än kol. Vissa blandar pulvret med linolja till en smet som sen stryks över inristningen, men man kan också strö över pulvret och gnugga in det för att efteråt ytbehandla med olja.

Pulvret färgar gärna av sig eller fastnar i porerna i det omgivande träet. Detta kan man försöka förebygga genom att ytbehandla föremålet innan man börjar rista, antingen med olja eller ännu bättre genom att stryka paraffin eller vax över.

Ristningen kan göras med spetsen av en vanlig täljkniv eller karvsnittskniv. Det finns även kolrosningsknivar gjorda särskilt för ändamålet med pennliknande skaft och ett ganska litet knivblad. Där karvsnittskniven bör ha en tunn, vass egg för att skära rena snitt kan en kolrosningskniv med fördel ha en ganska trubbig eggvinkel. En grövre egg ger bredare snitt som sväljer mer kol eller kaffe. Snitten behöver inte vara djupa, det räcker oftast med 0,5-1 mm. Skär man för djupt händer det lättare att knivspetsen slinter iväg från det tänkta mönstret. Tänk på att skära rakt ner, alltså i en 90 graders vinkel.

Slutligen är det bra att polera eller glätta föremålet med t.ex. en slät sten eller baksidan av en metallsked. Då komprimerar man fibrerna i träet och “stänger in” pulvret i skären så mönstret bevaras bättre.

Text: Kirstine Krag 2022 för hemslöjdskonsulenterna VGR. Foto: Daniel Berhe, “Gört Ba Slöjd“