Vid nålbindning används en grov nål av trä, ben eller metall. Maskorna formas genom att lägga garn i öglor runt tummen och sy genom dem, både den nya öglan och en eller flera av de tidigare gjorda. Det gör att bindningen inte kan dras upp så som stickning eller virkning, den blir också tätare och mer slitstark.
Eftersom man syr maskorna måste garnet kapas av i lagom längder på samma sätt som vid broderi, det går alltså inte att skapa en vante direkt från ett helt nystan. När garnet tar slut skarvar man på en ny bit och fortsätter, det förutsätter att garnet kan tovas ihop vilket gör ull lämpligt.
Nålbindning kan tyckas vara en primitiv teknik sett till material och redskap, men variationerna är många. Garnöglorna som plockas upp på tummen vid varje varv kan skifta, nålen kan föras under en, två, tre eller flera slingor. Dessa variationer ger textur med växlande täthet beroende på användningsområde. Vanligt i vårt land med tanke på klimatet har varit att nålbinda vantar, syvantar även kallade. Men bland tillverkade föremål finns även sockor, mössor och i äldre tider ”siltappar” d.v.s. duk använd vid silning av mjölk. Andra dialektala benämningar på nålbindning är binda, påta, nåla och sömma.
Skydd mot kyla och vind
Vid nålbindning i ylle efterbehandlas föremålet oftast genom valkning, vilket innebär att man bearbetar materialet så att det filtar sig och ger ökad stadga och skydd mot kyla och vind. Denna stadga i textilen ger ett bra underlag för utsmyckning så som broderier, vilket är vanligt förekommande på vantar och mössor. Sömnadssätten kan vara stjälksöm, korssöm, langett- och plattsöm. Det vanligast förekommande garnet är av fårull, men även hår från get, nöt- och svin förekommer.
Nålbindning i Kinds härad
Nålbindningen i Kinds härad kan spåras till förläggarverksamhet i södra Sjuhäradsbygden under 1800-talets senare hälft. Förläggaren försåg det hushåll som tillverkade önskad vara, producenten, med material vilket i detta fall var okardad ull. Karaktäristiskt här var just att ullen var okardad. Producenten kardade och spann ullen själv till en löst tvinnad tråd, vilken de sedan nålband vantar av. Här gavs stort utrymme för det egna handlaget och den estetiska utformningen av föremålet.
För en skicklig vantsömmare tog det en halv dag att färdigställa ett par vantar, ett arbete som engagerade hela familjer; män, kvinnor och barn. Uppgifter finns om hushåll som producerade upp till 981 par syvantar per år, vilket blir fler än ett par vantar per dag.
Att nålbindning hade en betydande roll för hemindustriarbetaren i Kind under 1800-talets senare hälft är dokumenterat i förläggarregister och husförhörslängder. Under 1900-talet genomfördes i södra Kind ett flertalet satsningar i form av kurser för att bevara tradition och teknik. Att nålbindningen lever kvar här anses vara den omfattande förläggarverksamheten under tidigare sekel som levandegjorde just nålbindningen i form av syvantar, idag en del av den lokala textila Sjuhäradstraditionen.
Mångtusenårig historia
De äldsta fragmenten som man tror kan vara nålbundna är från stenåldern och är funna i Nahal Hemar, Israel. De är daterade till 6500 år f.Kr. och består av små fragment med öglor som är sydda i varandra. Det är inte helt lätt att se vilken teknik som använts, inte ens för de mest kunniga experter. Flera äldre fynd som man tidigare trodde var stickade har visat sig vid närmare studier faktiskt vara nålbundna. Ett exempel på det är ett fynd från 200-talet e.Kr hittat i Dura-Europos i Syrien. Ett annat exempel är ett par sockor från Egypten daterade till ca 300-500 e.Kr.
Nålbindning i Skandinavien
Tekniken var väl utbredd i hela Skandinavien under såväl vikingatid som medeltid, och det finns flera fynd från denna tid. Stickning och virkning sägs ha kommit hit under 1500-1600-talet och tog så småningom tog över och trängde i princip undan nålbindningen. Idag verkar nålbindningen dock ha fått ett uppsving, dels tack vare historiskt intresserade som gett nytt liv åt tekniken, men även allmänt hantverksintresserade som upptäckt fördelarna med nålbundna plagg – och kanske framför allt glädjen i att skapa dem!
Åsle- och Lödösevantarna
Det i Sverige mest berömda nålbundna föremålet är Åslevanten, funnen i Åsle mosse 1918 i Västergötland. En nygjord kol-14 datering placerar vanten till år 1510-1640. Utmärkande för Åslevanten är att den är sydd med en markerad rät- och avigsida, vilket ger en tät och varm vante utan att den behöver valkas, vilket annars är en vanlig efterbehandling av nålbundna föremål.
Ett av våra äldsta och mest välbevarade nålbundna fynd i Sverige är Lödösevanten. Den hittades under en utgrävning i Lödöse 1972 och är daterad till 1100-talet. Den är unikt välbevarad och ser ut att kunna varit tillverkad alldeles nyligen.