LINBEREDNING

BEREDNING AV SPÅNADSLIN

Lin, linum usitatissimum, det högst nyttiga, har varit en viktig och värdefull växt som har odlats i Götaland, Svealand och upp till södra delarna av Norrland. Traditionerna för odling och beredning skiljer sig åt i olika delar av landet och ibland också mellan närbelägna socknar.

När är det dags att skörda linet?

Linet har skördats vid skilda tidpunkter i olika delar av landet och ett sätt att avgöra mognaden är linstjälkens färg. Tidig skörd, vid grönmognad är vanligast norröver. Det ger fina men lite svaga fibrer och ingen fröskörd. Där var den tidiga skörden ofta nödvändig för att undvika frost. Söderöver fick linet stå längre, till gulmognad och fibrerna blev lite grövre och därmed hållbarare. Man kunde då också ta tillvara fröna. Maximal frö- och fiberskörd får linet när det nått brunmognadsstadiet, men fibrerna har då mist lite av sin glans och blivit grova. Generellt sett är det bättre att skörda linet lite för tidigt än för sent. Grönmognad når linet 10 – 15 dagar efter linåkerns fullblomning, brunmognadsstadiet efter 35 – 40 dagar. Man kan också se efter när de nedersta bladen på stjälken faller av för tidig skörd och när två tredjedelar har fallit av, för en senare skörd.

Hur skördar jag linet?

Rycka, riva eller plocka lin är dialektala benämningar på att skörda linet. Man för ihop ett knippe av strån, håller i hårt med bägge händerna en bit ovanför marken och drar upp stråna med rötterna. Det gör man för att få ut så mycket av fibrerna som möjligt och för att rötningen, som vi kommer till lite längre fram, ska bli så jämn som möjligt. Man fyller på med fler strån till knippet i händerna och drar upp dem, tills man fått ett handsmått eller hälla. Det är vad som ryms i ena handen och det måttet följer med under resten av beredningsstadierna. Genom att slå rotändan mot skon, rasar det mesta av jorden av. Eventuellt ogräs plockas bort och slutligen rotjämnas handsmåttet genom att linet hålls löst med bägge händerna och försiktigt stöts mot marken, eller magen. Flera handsmått kan läggas i kors och därefter bindas ihop för att sedan hängas upp för torkning. Linet kan också frörepas direkt vid skörden och rötas utan torkning.

Hur gör jag med frökapslarna?

Frörepning, knoppning eller klubbning är nödvändig, även om fröna, knopparna, inte ska användas till sådd. Sitter de kvar kan de ställa till med problem vid rötningen då de bildar gel, och risken för angrepp av möss, och fåglar, är stor.

Ett gammalt sätt att frörepa linet är klubbning. Toppen av stråna läggs då på ett hårt underlag och frökapslarna bankas sönder med ett slagträ. Ett vanligare sätt är att använda en frörepa, eller knopphäckla, där järntaggar är fästa på en trädel, som en kam. Topparna på linet dras över ”kammen” och frökapslarna samlas upp på ett lakan eller liknande.

Frörepan kunde vara fäst i mitten på en lång bänk. Då kunde två personer sitta mitt emot varandra och växelvis dra ett handsmått med lin över repan. Med hjälp av en planka och 5- eller 6-tumsspikar som slås i med 0,5 cm mellanrum, kan man tillverka en enkel frörepa. (Har man en bärplockare så kan den också användas. Repa då en mindre del av handsmåttet åt gången.) Efter frörepningen rotjämnas linet på nytt och binds ihop inför torkning eller fortsatt beredning.

Hur rensar jag fröna?

Ska fröna tas tillvara så behöver frökapslarna tröskas. Är det en mindre mängd kan man lägga dem i ett örngott och krossa dem med en brödkavel. Det går också bra att slå med ett klappträ eller en träklubba. Fröna kan sedan skiljas från skräpet genom att det hälls från ett kärl i bordshöjd till ett annat på marken, en blåsig dag. Proceduren upprepas tills bara fröna är kvar. Det går också att blåsa bort skräpet med hjälp av en hårtork för.

Förr var det vanligt att använda omogna frökapslar till kreatursfoder. Idag ligger det kanske närmare till hands att bjuda småfåglarna på fest!

Hur ska jag röta linet?

Det viktigaste, men också det svåraste momentet i linberedningen är rötningen. Det är en kemisk process där de limämnen som binder ihop stjälkens olika delar ska lösas upp och också mjuka upp de vedartade lagren som omger själva fiberknippena. Om rötningen pågår för länge börjar även själva fibrerna att brytas ner till enkla fiberceller, som bara är 2 – 4 cm långa. Överrötat lin ger en kort, torr, svag och luddig fiber som knappt går att spinna av. Underrötat lin är svårt att bereda, det blir grovt och förorenat av vedämnen som inte går att få bort vid den fortsatta beredningen.

Lin kan rötas på många olika sätt men de två vanligaste sätten vid småskalig odling är landrötning (daggrötning) och vattenrötning. Den senare har varit vanligast i norra Sverige och det är bakterier som är aktiva i den processen, som ger ett ljust lin. Landrötning, som varit vanligast i söder, ger ett lite mörkare lin och då är det svampar som står för nedbrytningen. Det går inte att säga hur lång tid rötningsprocessen tar. Den påverkas främst av temperaturen och vid vattenrötning också av om det är rinnande eller stillastående vatten.

Hur landrötar jag linet?

Vid landrötning läggs linet ut, inte för tjockt, i rader på mark med kort växtlighet, t.ex. på en gräsmatta eller en betad yta. Under sensommaren brukar rötningen ta mellan 14 och 20 dagar, beroende på lufttemperatur och fuktighet. För att få linet jämnt rötat vänds det en eller flera gånger, men hjälp av en lång käpp. Den skjuts in under linstjälkarna närmare toppen av stråna, käppen lyfts upp och stråna vänds över rotändarna så undersidan kommer upp. Växer gräset upp mycket mellan linstråna kan det behöva vändas flera gånger.

Hur vattenrötar jag linet?

En liten mängd lin går bra att röta i en vattenfylld balja. Är det lite större mängder så krävs en damm, sjö eller ett vattendrag. I en damm kan löst bundna linkärvarna läggas ner direkt, men i en sjö eller vattendrag måste de bindas ihop mellan störar till en ”flotte” eller ”linstege”. Det är viktigt att förankra eller stänga in linet så att det inte flytet iväg. Linet ska ligga under vattenytan under hela rötningsprocessen, men inte mot botten. Därför lägger man på tyngder så att vattnet täcker linet. Efter några dygn jäser sig linet över vattenytan och mer tyngde behöver läggas på. När jäsningen upphör efter ytterligare några dygn tas de extra tyngderna bort. Vid låg vattentemperatur, 13 – 14 grader, kan rötningen ta mellan 30 och 45 dagar. Vid 17 – 20 grader rötas linet på 10 – 15 dagar. Att tänka på, vattenrötning påverkar miljön genom att försura vattnet och tillföra näringsämnen.

Hur vet jag att linet är färdigrötat?

Vid landrötning kan man se att fibrer börjar släppa från stjälken, som böjs till en båge. Vid vattenrötning kan man torka stjälkar, bryta av dem och se om fibrerna släpper längs hela stjälken och inga fibrer blir kvar i den. Oavsett rötningsmetod är det bra att snabbtorka ett handsmått lin och bereda det. Redan vid bråkningen kan man då se om linfibrerna går lätt att frigöra från vedämnena. Det är viktigt att snabbt avbryta rötningsprocessen när den är klar! Ett överrötat lin går inte att rädda, ett underrötat kan man röta på senare, genom så kallad tvåstegsrötning. Bäst resultat nås då genom landrötning, oavsett vilken metod som använts i första rötningen.

Genom att torka linet så avstannar rötningen. Vid landrötning kan linet samlas ihop i handsmått som man forma till en strut, stående på marken. Man kan också binda ihop korslagda handsmått som hängs upp till torkning. Vattenrötat lin får först rinna av och sedan hängas upp till tork, på ett luftigt ställe. Linet får inte hängas för tätt eller hårt packat, luften måste kunna cirkulera runt stråna.

För att effektivisera torkningen av linet användes på många platser i landet en eld som värmekälla. Det kunde vara en linbastu, enbart använd till torkning av lin eller som i Dalsland kölnan, som även har använts till mältning av säd. Elden kunde också placeras i en grop i marken, ibland intill en stor sten. Störar lades ut över gropen och på dem placerades linet.

Klubba, bråta eller bråka?

För att kunna lossa vedämnena från fibrerna behöver linstråna brytas eller krossas. Det kan man göra genom att klubba linet eller med hjälp av en bråka. Arbetet underlättas om linet är ordentligt torrt. Ställ det gärna i solen eller vid ett element innan bråkningen.

Vid klubbning, eller dängning, hålls linknippet mot ett hårt underlag och man slår på det med en träklubba. Man får vrida och vända och ändra greppet, så alla strån krossas över hela sin längd. Det är ett ålderdomligt beredningssätt som har levt kvar längst i landets norra delar. Det förekom att linet först klubbades och sedan bråkades men vanligast är bråkning i två steg.

Bråkan är ett redskap gjort av trä och består av en rörlig arm som är fäst i ena änden på själva bråkkroppen. Den brukar vara mellan en och två meter lång och försedd med ben. Den rörliga armen avslutas med ett handtag och på undersidan har armen minst två bråkkninvar, som möts av den fasta delens tre bråkkninvar, när armen trycks ner.

Ett handsmått lin tas i vänster hand, en bit ovanför mitten. Högerhanden lyfter bråkarmen och rotenden på linet läggs in över bråkkroppen. Man slår till med bråkarmen 2 – 3 gånger, lyfter den något och flyttar linet någon centimeter mot sig. Fortsätter så tills linet har passerat bråkknivarna. Momentet upprepas flera gånger samtidigt som man för linet längre från linarmens axel. När det är klart börjar man om igen med rotänden och bråkar tills halmen är mjuk och bara korta skävor återstår. Då vänder man på linknippet och tar tag i den bråkade delen av linet, en bit från mitten. Toppänden läggs in och proceduren upprepas på samma sätt som tidigare. När det är dags för den andra bråkningen, lägger man ihop två handsmått med rotändorna åt samma håll och arbetar igenom linet en gång till. På en del håll har bråkningen i stället inletts på en grövre bråka och avslutats på en finbråka.

Skäktning

Dragning eller klyftning av lin

Inom en del områden, t.ex. längs norrlandskusten, har lindragor eller stångklyftor använts efter bråkningen. Den tros ha konstruerats under 1700-talet och en del forskare har tolkat lindragan som en finbråka. Lindragan ser ut som en liten bråka men armen är försedd med en järnskena, som går ner i en springa på den fasta delen. Linet läggs mellan den fasta delen och den rörliga armen som pressas mot linet. Man drar halva längden på tågan genom käften flera gånger. Vrider och vänder den under arbetets gång, så att lösa skävor faller bort. Man vänder på linet och bearbetar den andra halvan av fiberknippet på samma sätt. Stångklyftan består av en stång, ca 1,5 m lång som avslutas med en rörlig järnskodd del som bildar en käft, som linet dras igenom.