Kulturen grundades 1882 av en ung, entusiastisk och framsynt student vid namn Georg Karlin, som tidigt insåg att det var hög tid att rädda vad som räddas kunde av föremål, folksägner och folkmål från det gamla bondesamhället, vilket alltmer trängdes undan av industrisamhällets utbredning. Till de tidigaste förvärven hörde folkliga textilier och dräkter från Skåne och angränsande landskap. De utgör basen i textilsamlingen som idag är landets största efter Nordiska Museets. Det folkliga materialet har sedan den första tiden utökats med föremål från hela Sverige och övriga Europa, men också jämförande utomeuropeiskt material ingår numera som en värdefull del i samlingen.
Den skånska folkdräkten är ganska olik dräkterna i övriga Sverige. Den har både i snitt, färg och detaljutsmyckning starka drag av modedräkten under 1500- och 1600-talen, vilket har sin förklaring i den politiska och ekonomiska situation som då rådde.
Landskapet Skåne var med sina stora sädesproducerande slätter, goda betesmarker och blomstrande handelsstäder en betydelsefull del i det danska kungariket, som också omfattade de idag svenska landskapen Blekinge, Halland, Bohuslän och Jämtland. Exporten av säd och i synnerhet oxar till kontinenten gav goda inkomster inte bara åt de stora godsägarna och städernas handelsmän. Också bönderna och i viss mån deras tjänstefolk fick del i vinsten. Alla stånden investerade i bättre och bekvämare bostäder, modern heminredning och klädedräkt samt tidsenliga smycken. Redan 1610 sägs att ”en part av våra skånska drängar” av klädseln att döma ” tror sig vara junkrar”, det vill säga adelsmän, vilket givetvis uppväckte förargelse inte minst hos myndigheterna.
Statsmakterna såg med oblida ögon på den ökande konsumtionen av importerade statusvaror och försökte med hjälp av överflödsförordningar komma till rätta med slöseriet utan större framgång. Man förbjöd import av lyxvaror som t ex spetsar och dyrbara tyger mm. Kung Christian IV startade redan 1616 ett ostindiskt kompagni, det första i Skandinavien. Avsikten var att med danska skepp förse landet med åtråvärda, exotiska varor och förhoppningsvis också få ett rejält tillskott till statskassan. Inhemsk tillverkning uppmuntrades på alla sätt och utländska yrkesmän av olika slag inkallades till de kungliga manufakturer som upprättades.
Alla medborgare skulle klä sig efter sitt stånd helst i inhemska material. Detta gällde särskilt bönderna men både borgare och prästerskapet borde iakttaga en passande enkelhet. Endast adeln och medlemmar av den kungliga familjen tilläts sväva ut i extravaganser. Som representanter för det officiella Danmark var det viktigt att de inte blev till åtlöje och sågs över axeln av gästande utlänningar eller då de själva besökte främmande hov. Den danska kungafamiljen var befryndad med många av de regerande kungahusen och modenyheter spred sig snabbt hoven emellan. I övrigt bidrog alla som av olika anledningar vistades utomlands, adelsmän, studenter, kringvandrande gesäller och inte minst handelsmän, till nyhetsspridningen.
Renässansmodet på dansk botten var mot slutet av 1500-talet en blandning av tyska och spanska influenser med ett och annat franskt, engelskt och holländskt inslag. Den svarta färgen dominerade i både mans- och kvinnodräkten gärna i kombination med rött och grönt. Axelpartiet poängterades med en stoppad valk, s k axelkarm, eller för kvinnornas del också av en puffärm. Männens tröjor vadderades framtill för att ge bröstet den eftersträvade gåslika formen. Byxorna var korta, vida och pösande och framhävde de slanka, silkestrumpsklädda benen. Kvinnorna bar klänningar med åtsittande liv öppna framtill över en mönstrad underklänning eller en kjol. Dräkterna pryddes av broderier och flätknypplade metallspetsar tillverkade av yrkesmän s k posamentmakare. Under loppet av 1600-talet blev det franska inflytandet allt starkare vad gäller högreståndsdräkten medan städernas invånare och bondebefolkningen valde en mer anspråkslös framtoning präglad av holländskt borgerligt mode. Vita linneplagg hade hög status och var moderna under hela tidsperioden. Skjortor och särkar var försedda med väl synliga kragar och manschetter av varierande storlek och utseende. De kunde vara broderade och prydda med sydd eller knypplad uddspets eller helt tillverkade av spets. Handkläden, näsdukar, med broderi, kantspetsar och tofsar i hörnen hörde till en modern dams klädsel.
Genom sitt geografiska läge kontrollerade Danmark Östersjöhandeln och Öresundstullen gav riket stora inkomster. Detta var en nagel i ögat på den svenska staten och låg bakom de krig som fördes länderna emellan fram till år 1658, då Skåne med flera landskap övergick i svensk ägo. Den danska tidens relativa välstånd ersattes av ekonomisk stagnation som kom att verka konserverande på böndernas levnadssätt, boende och klädedräkt. När konjunkturen sedan svängde under 1700-talet hade högtidsdräkten i det allmänna medvetandet hos bondebefolkningen kommit att bli ett uttryck för det genuint skånska, en tradition värd att bevara och värna om. Från att ha varit en modenyhet, som i sin ytterlighet varit förbehållen de besuttna i samhället, övergick den till att vara en traditionspräglad dräkt, så högtidlig att den hade få användningstillfällen och följaktligen endast hörde hemma i de rika böndernas välsorterade garderober. Vid bröllop, dop, kyrktagning och begravning bars ännu omkring 1850 dräkter med tydliga renässansdrag i konservativa bygder som t ex på Österlen och i Torna härad. Männen var iförda tröjor med axelkarmar, hög midja och skört till vida byxor. Kvinnorna bar plisserade livkjolar i flera lager och hade en dekorerad bröstlapp i livets öppning fram. Tröjan liknar i snittet männens men är kortare. Lintyget, skjortor, särkar och överdelar, var gjorda av linne, rikt broderade med stopphålssöm och hopdragssöm och försedda med knypplade spetsar. Köpta metallspetsar prydde dopdräkter, brudlister, brudhuvudbonader och bröstlappar.
Det är också i de konservativa trakterna vi finner de flesta plaggen prydda med frihandsknypplade spetsar av 1500-talskaraktär, tillverkade av grov hemspunnen lintråd. De äldsta bevarade dräktdelarna hör till 1700-talets slut men det stora flertalet hänför sig till 1800-talets första del. Spetsarna smyckar lintyget. De sitter framförallt på männens skjortor runt den höga upprättstående, rikt broderade kragen, någon gång kring bröstöppningen och ibland i kanten på ärmlinningen. Kvinnornas särkar och överdelar, ”opplöt”, särskilt på Österlen, har mera sällan spets på kragen men däremot om handleden. De vita högtidsförklädena pryds gärna med spetsar där mönstren överensstämmer med broderiets former. Detsamma gäller också den kvinnliga huvudbonaden, ”kluten”, och utsmyckningen av dess lösa band ”kludabanden”. Tulpaner, människo- och djurfigurer mellan snedställda stavar, ”skack”, är vanliga formelement av relativt sent datum.
Betydligt äldre är de geometriska mönstertyper som återfinns på många spetsar. De pryder företrädesvis förningsdukar och handkläden, men sitter också ibland på skjortor och särkar. Sådana spetsar är vanligast på föremål från landskapets norra delar men förekommer också på plagg från t ex Österlen. Mönstren ”Snoken” och ”Hammarstaggen” avbildas redan i den av Froschauer år 1561 i Zürich utgivna mönsterboken ”Nuw Modelbuch allerley Gattungen Dantelschnur” och lever förutom i Skåne kvar i andra frihandsknypplingsbygder som t ex Dalarna och Blekinge, Karelen och Estland.
Tidsmässigt är det ett långt hopp mellan 1500-talet och första gången spetsar på allmogens dräkt omtalas i skriftliga källor. I en bouppteckning från 1734 efter en bondhustru från Hjärsås i Ö. Göinge härad står att läsa: ”läritz förkläde med band, 1 dito med knipplingsband, 1 dito med knipling och hålsöm”. En rusthållarhustru i Nosaby, Villands härad efterlämnade 1736: ”2:ne vävna lärufts torrkläde med knippling omkring, 2:ne dito torrkläde med knippling omkring:” och år 1739 upptas efter en rusthållarhustru i Rinkaby, Villands härad: ”1 bandklut med spitzer, 1 dito och 1 dito med sämre spitzer”.
Carl von Linné reste runt i Skåne år 1749 och från sin vistelse på Sinclairsholm berättar han om böndernas klädedräkt högtidsdagar:… ”Skjortan är sömmad om armarna med tjock söm. Kragen bred som en tvärhand, väl stickad och sydd samt med egna spetsar utsirad. /…/ Uppblöten har en tvärhands bred krage, som är stickad och med spetsar utsirad samt rynkad och sydd omkring livet även som omkring ärmarna. Torrklädet är ett linne-armkläde, vid kanterna genomborrat och sytt samt med spetsar kantat och med vippor i hörnen utsirat. /…/ Hustrurna hade över huvudet en linneklut, av vilken de två konträre hörnen, som gingo på sidorna, voro förökte med jämnbreda listor eller ändar, vilka slutades med spetar och hopbundos över tippningen. En sådan klut brukas på intet ställe i Sverige ovan Skåne, så skånska kvinnfolken merendels med denna lätt skiljas ifrån alla andra.”
De här citerade skriftliga beläggen är inte äldre än 1730-talet och berättar ingenting om spetsarnas mönster och utseende. Det finns dock en äldre teckning som säger något litet mer. Den är gjord av en tysk adelsman Augustin von Mörssberg, som år 1592 under en resa i Skandinavien bevistade ett bröllop i en stor dansk by nära Munka Ljungby i nordvästra Skåne. Han beskriver bröllopsceremonien och det efterföljande gästabudet i brudens hem och ritar också en akvarell av den skånska bondflickan i bruddräkt. ”Märkliga att skåda var därvid såväl ceremonier och bruk som klädsel, särskilt då bruden iklädd kjortel och tröja i blått, översållad med delvis förgyllda silverbleck i form av allehanda bokstäver, blommor, rosor, stjärnor och symboler enligt föregående teckning.” skriver han. Den unga bruden håller i sin vänstra hand ett kläde, broderat, tofsprytt och med spets utsirat så mycket vågar man påstå utan att hemfalla till önsketänkande. Om däremot hennes vita pipade krage har en smal flätspets i kanten är vanskligare att se.
Von Mörssberg säger angående bruddräkten att varje by eller församling ägde en sådan. Det kan också hända att flickan klätts till brud av frun på Skillinge sätesgård, där von Mörssberg var gäst, och då fått låna ett och annat modernt klädesplagg. Spetsprydda näsdukar, hållna i handen, förekommer ofta på danska högreståndsporträtt från och med 1500-talets andra hälft då det blir allt vanligare att låta göra sitt konterfej. Vi kan heller inte utesluta att handklädet var flickans eget. Hur det än förhåller sig med den saken kan vi konstatera att spets- och tofsprydda handkläden, liknande dem som bars ännu under 1800-talets första hälft, förekom i allmogemiljö redan på 1590-talet. Om man då också bland bönderna kände till knypplingstekniken är väl mer tveksamt men inte helt omöjligt.
Den hittills äldsta kända, knypplade spetsen sitter på ett fragment taget från en liksvepning och har helt nyligen blivit tillgänglig för forskning. Kyrkan i Vallby på Österlen byggdes till 1870 till 1871 och då öppnade man familjen Ulfstands gravkor som ligger under kyrkans golv. Två av de där befintliga kistorna undersöktes och antogs på goda grunder innehålla kvarlevorna av Glimmingehus byggherre riksrådet Jens Holgersen Ulfstand och hans andra hustru Margareta Arvidsdotter Trolle. Allmänheten strömmade vid tillfället till i stora skaror för att titta på den sägenomsusade riksamiralen och hans unga fru. Någon besökare passade på att ta med sig en souvenir något som inte alls var ovanligt bland äldre tiders turister. Många sådana minnen har sedan hamnat i museisamlingar vilket dagens museitjänstemän och forskare är tacksamma för. När den Ulfstandska graven och kistorna på nytt öppnades år 1929, fanns det nämligen inte mycket kvar av kropparna och nästan ingenting av det textila materialet. Margareta Trolle dog, enligt Dansk Adels Aarbog år 1502 vid tjugosju års ålder. En annan källa uppger att hon gick bort först år 1522. I vilket fall som helst betyder det att spetsen inte kan vara tillverkad senare än dödsåret men väl tidigare. Enligt en första preliminär analys utförd av spetsforskaren Anna Greta Edman i Lund verkar det vara en spets som tekniskt har stora likheter med skånsk frihandsknyppling. En spännande och fantasieggande iakttagelse. Spetsen kommer att mer ingående behandlas i en uppsats avsedd att publiceras i årsboken Ystadiana innevarande år.
Knypplingskonsten var väl spridd i högreståndskretsar och i klostren undervisades den danska adelns unga döttrar redan vid 1500-talets mitt bland annat i att knyppla. Danmark antog år 1536 den protestantiska läran och klostren och deras tillgångar indrogs till staten. Kungen gav klostren i förläning till förtjänta medlemmar av högadeln mot att de drog försorg om de munkar och nunnor som ville stanna kvar. I Okloster fanns år 1550 tre nunnor kvar och den lilla Karen Gyldenstiern anförtroddes, sju år gammal, till ”Jomfru Birgitte Munckesdatter”, som lärde Karen att läsa och skriva men också att ”knytte, kniple, sprange och andet saadant, som Ungdommen pleyer at tilholdis”. Också jungfru Birgitte hade en gång lärt knyppla av någon som i sin tur förvärvat färdigheten någonstans osv bakåt i tiden. Italien anses vara ursprungslandet för frihandsknypplingen som förmodligen har utvecklats ur metallknypplingen någon gång mot slutet av 1400-talet och spritts över Europa med hjälp av handelsmän, mönsterböcker och av kontakter privatpersoner emellan. Knypplingstekniken är ganska enkel och också billig om man använder lintråd i stället för silver- och guldlan som kräver en större kapitalinsats och mycket stor yrkesskicklighet. Knyppling med lingarn blev ett utmärkt vapen i myndigheternas kamp mot lösdriveri och fattigdom och infördes 1610 i det av Christian IV inrättade Tugt og Bornehuset i Köpenhamn. Också i Malmö barnhus fick barnen på 1600-talet lära sig att knyppla.
Inget motsäger att knypplingskunnandet även tidigt spred sig ut bland lantbefolkningen där behovet av arbetstillfällen för de egendomslösa tidvis var stort. Fil lic Axel Hörlén som behandlat frihandsknypplingen i södra delen av Ingelstads härad pekar också på knypplingens stora betydelse för sysselsättningen i bygden under 1800- och 1900-talen. Han menar vidare att knypplingen till del är ett kulturlån ifrån Karelska näset, Ingermanland eller Estland och eventuellt Lettland förmedlat till bygden på 1600-talets slut av en holländsk skutskeppares hustru. Den infrusna skutan och hustrun som lär ortsbefolkningen att knyppla dyker också upp i Bodil Tornehaves artikel ”De estlandssvenske kniplinger” om knyppling bland de svensktalande på Rågöarna och Runö, fast nu är skeppet svenskt och kaptensfrun svenska. Kanske är Hörléns historia, trots stark bevisföring och noggrann kartläggning av den holländske kaptenens rutt mellan Öresund och hemmahamnen Windau i Lettland, i alla fall enbart att betrakta som en god berättelse. Men Hörlén påpekar också att det här i knypplingsområdet, liksom i hela landskapet finns spetsar av en typ som är betydligt äldre och kan ha spritts de vanliga vägarna via handelsmän, mönsterböcker och herrgårdar.
Den danska forskaren Bodil Tornehave anser att knypplingen snabbt spred sig från de adliga kretsar, där den utövats i alla fall sedan mitten av 1500-talet, till befolkningen i övrigt. Det råder enligt hennes uppfattning inget som helst tvivel om att knypplingen var väl etablerad såväl i Skåne som i Blekinge redan under den danska tiden. Enkla spetsar har med tiden utvecklats mönstermässigt och blivit de relativt komplicerade skapelser som idag kallas skånsk spets. Impulser utifrån har bidragit till en revitalisering av den lokala knypplingstraditionen.
Vallebärga i Ingelstams härad på Österlen fick 1819 en ny skollärare Jacob Ernst Pettersson. Hans mor Margareta gifte sig med en svensk soldat i Pommern och flyttade med honom och familjen till Ö. Hobby år 1800. Margareta hade förmodligen lärt sig knyppla i Böhmen, där hon bott med sin förste man. Hennes spetsar, som knypplades på det vi idag kallar ett standardprickbrev, liknande med sina glesa bottnar och tunna, maskinspunna lintråd gängse högreståndsspetsar och vann genast anklang hos grevinnorna Ehrensvärd på det närliggande Tosterups slott. När Margareta knypplade för bondkvinnorna i trakten kopierade hon de broderade mönstren på klutband och förkläden, något som de infödda knypplerskorna i trakten också inspirerades att försöka sig på i frihandsteknik och utan uppstucket mönster. Detta gav upphov till en förnyelse av den skånska spetsen, vilket i sin tur medverkade till ett uppsving för spetsknypplingen som konstart och som försörjningskälla för generationer medellösa kvinnor långt in på 1930-talet.
Knyppling för avsalu förekom också på andra håll i Skåne t ex i de norra häraderna. I kyrkoherde Johan Öllers ”Beskrivning av Jemshögs socken” berättas att år 1800 fanns i trakten ”pigor, vilka ej allena väva alla sorters linneband samt här på allmogens lintyg brukliga bårder och spetsar, utan man kan också uppvisa prov av ganska breda blonder, dem de efter dem givna alla slags mönster hava knypplat”. (Blonde är det franska ordet för en knypplad spets av naturfärgat silke.) Jemshög hörde fram på 1840-talet till Skåne i vars norra delar spetsarna var frihandsknypplingar av 1500-talstyp med företrädesvis geometriska mönster, som tillverkades lokalt av hemspunnet garn utan hjälp av uppstucket mönster. Efter 1840 hände det att knypplerskorna använde maskinspunnet lingarn men dock aldrig bomullstråd enligt uppgift av hemslöjdskonsulent Sigrid Lindström i uppsatsen ”Något om bygdedräktens spetsar i Ö. Göinge och Villands härad”.
Lusten att vara modern, att äga det nyaste nya, var lika stark under 1500- och 1600-talen och hade man råd så köpte man en skir spets från Vadstena eller Tönder av en kringvandrande handelsman och prydde sitt lintyg med, främst där de syntes riktigt bra som på kragen. Sådana köpespetsar sitter företrädesvis på föremål från innovationsbygderna i nord- och sydvästra Skåne men förekommer också litet varstans i andra nyhetsbenägna trakter. Trädda tyllspetsar med för bygden typiska mönster var omtyckta i sydost och vävda spetsar finns från hela landskapet.