I landskapet Dalarna har man knypplat traditionella spetsar som man känner till idag allt sedan 1700-talet. I Dalarna har man i olika socknar knypplat olika mönster och användningsområdet har varierat. Den största användningen har dock varit till de rikt förekommande sockendräkterna. Dräkterna har av tradition levt länge här och bärs fortfarande vid många olika tillfällen till högtid och fest och varieras efter kyrkoårets gång. Tack vare behovet att använda spetsar till dräkterna har dalknypplingen levt kvar som en speciell slöjdteknik.
Insatser för att fokusera på och bevara dalknypplingen som en speciell slöjdart har gjorts vid skilda tillfällen. Den kända konstnären Ottilia Adelborg kom till Dalarna och Gagnefs socken runt sekelskiftet år 1900. Hon kom då speciellt att intressera sig för tekniken dalknyppling och det sätt som den utövades på. Fröken Adelborg startade en egen knyppelskola i sitt hem i byn Gagnef år 1903. Hon lärde sig tekniken, samlade in uppgifter och köpte upp spetsar samt dräktdelar med spetsar på. Detta material som samlades in för ca 100 år sedan, och var ålderdomligt redan då, finns idag bevarat och visas i det speciella Spetsmuséet i Gagnef.
Under mitten av 1980-talet genomförde Dalarnas Hemslöjdsförbund och Dalarnas museum ett inventeringsarbete för att dokumentera så mycket som möjligt om den speciella dalknypplingstekniken. Då kartlades i vilka socknar i landskapet som man utövat tekniken, vilka personer som knypplat de senaste 100-150 åren samt hur mönster och användningsområde varierat i landskapet.
Den stora skillnaden mellan den folkliga knypplingen från Dalarna och Vadstena knypplingen är att man ej använder ett uppstucket pappersunderlag, ingen skriftlig arbetsbeskrivning och inga nålar sätts inuti knypplingen. Nålar används endast i kanterna och eventuellt sätts en stödnål under knyppelslaget vilken tas bort allteftersom arbetet fortskrider. Genom att behärska tekniken, grundslagen och olika bottnar sätter man samman och komponerar egna mönster. Efter gammalt kallas det för att man ”diktar en spets”. Spetsen kallas för en ”knytning” och att utföra arbetet att man ”knyter en spets”.
För att lära sig tekniken tittar man på en gammal spets, ett prov, och försöker göra efter denna. I det äldre sättet att lära ut tekniken fanns en speciell ordning för hur man lärde sig. Man började med den enklaste spetsen ”K o O” som har 4 par pinnar och avancerar sedan med flera par och olika kombinationer av knyppelslag och bottnar. Man lär sig även att lägga in en ”grovände” eller konturtråd som det kallas inom Vadstenaknypplingen. Redskapet ”kudden” som man knypplar på består av en rund kudde som kan variera i storlek. Man sydde ett fodral av linnetyg som stoppades med mossa, linavfall eller liknande torkade växtdelar. Kudden kläddes så med ett enfärgat ylletyg och placerades ofta i en spånask eller trälåda för att ligga still. Förr täljde man själv sina knyppelpinnar av de trädslag som fanns att tillgå. Pinnarna varierar därför i storlek och utseende. De täljdes enkelt med en kniv så att tråden ej skulle glida av. Man kunde alltså själv med enkla medel tillverka eller skaffa sig en knyppelkudde och börja lära sig tekniken.
Den vanligaste användningen var till kvinnornas huvudbonader, ”kärringhattar” som vi kallar dem. I det äldre bondesamhället skulle kvinnorna, särskilt de gifta kvinnorna ej visa sitt hår utan bar alltid en huvudbonad. Dessa vita hattar sydda av linnetyg eller senare i bomull hade ofta en eller flera spetsar i framkant. Vid speciella tillfällen och till högtidsbruk sätts ytterligare en huvudbonad i mönstrat kattunstyg eller siden utanpå dessa vita underhattar. De olika socknarna runt sjön Siljan utvecklade olika mönstertraditioner och en viss variation i knypplingstekniken förekommer.
Förutom till dräkterna har ”knytningar” använts till inredningstextilier. Mycket ålderdomliga knypplingar finns infällda mellan grova linnetyger inom Ore socken i nordöstra Dalarna. Dessa användes som väggkläden och sattes upp i hemmet för att smycka vid fest och högtider. Dessa knypplingar var utförda i mycket grov handspunnen lintråd och med ett fåtal par pinnar vilket gav arbetet en alldeles speciell karaktär. Spetsarna byggdes ofta upp och hölls samman av fyrflätor.
På Mockfjärds hembygdsgård finns bevarat två äldre knytningar där man tydligt kan se att man har lindat upp efsingarna, dvs. varptrådarna, på knyppelpinnar och knypplar olika spetsmönster direkt från vävnaden. Dessa spetsar bildar en sorts mönstersamling. Senare har dalknypplade spetsar även använts till sängtextilier som lakan och örngottspetsar.
Under andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet blev det vanligt att många kvinnor från Gagnef och Mockfjärds socknar knypplade för avsalu och sålde spetsar till affärer i Stockholm och andra större städer i Sverige. De fick alltså tidigt en möjlighet att själva tjäna pengar på sin knyppling. Av betydelse för denna försäljning var flera välkända kvinnor inom den svenska hemslöjdsrörelsen. Genom Handarbetets Vänner, grundat år 1874 och Föreningen för Svensk Hemslöjd, grundat år 1899 fick knypplerskorna i Dalarna viktiga och betydelsefulla försäljningskanaler i huvudstaden Stockholm.
Idag finns knyppelgrupper i flera av socknarna där kunskapen om och utövandet av den speciella dalknypplingstekniken upprätthålls.
