Ystad grundades någon gång under tidig medeltid och år 1267 uppförde Franciskanerorden ett kloster i stadens utkant. Delar av detta kloster står kvar och inrymmer i dag Ystads stadsmuseum.
Österlen
Ystads stadsmuseums samlingar och basutställningar inrymmer stora dräkt- och textilsamlingar med proveniens från sydöstra Skåne. Det är den del av det skånska landskapet som traditionellt kallas för ”Österlen” och som är vida känt i hela Sverige för sin fina kust, vackra natur och gamla folkkultur. Österlen väckte redan under 1800-talet arkeologernas och museimännens stora intresse. Området har långt in i våra dagar betraktats som ett reliktområde, dvs ett område inom vilket man varit konservativ och envist hållit fast vid ärvda seder och bruk. Inte minst syns detta i den ålderdomliga folkkulturen som levde kvar längre här än på andra håll i landskapet. Hantverk och byggnadskonst, sedvänjor och traditioner uppvisade ännu under 1800-talets slut spår av medeltid och renässans. Ett av de mest intresseväckande inslagen är de ålderdomliga och praktfulla folkdräkterna. På Österlens museum i Simrishamn, som är ”huvudstad” på Österlen, finner vi de största och viktigaste samlingarna av de sydostskånska textilskatterna. Inte minst måste man i detta sammanhang framhålla deras stora och unika samling av knypplade spetsar.
Österlens museum
Många av er kommer att få se dem i en utställning på museet som heter: ”Österlen, folket och spetsarna”. På detta museum finns också hela det unika forskningsmaterial arkiverat som utgjorde grunden till Axel Hörléns licentiatavhandling ”Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad”. Detta är det enda vetenskapliga arbete som hittills presenterats om den skånska frihandsknypplingen.
Österlens folkdräkter
1999 blev Skåne ett län istället för som tidigare två, gamla Malmöhus län och Kristianstads län. Som samarbetsprojekt mellan alla skånska kulturinstitutioner slöt man upp kring temat ”Renässans för Skåne”. Flera museer valde då att visa på de kvardröjande drag av renässans som finns i det skånska kulturarvet. Detta gjordes också i Ystad. Vi valde att göra en stor utställning med Österlens folkdräkter – och förutom våra egna rikhaltiga samlingar lånade vi in viktigt material från Nordiska Museet i Stockholm, Nationalmuseet i Köpenhamn, Malmö museer, Kulturen i Lund, Regionmuseet i Kristianstad, privatpersoner och inte minst från Österlens museum.
Utställningen varade i åtta månader och fördjupades under höstterminen med ett stort program anordnat av Skånes hemslöjdskonsulenter. Bland annat gavs det kurser i skånsk knyppling och i metallspetsknyppling. Metallspetskursen leddes av Jutta Klein, inhämtad från Tyskland. Programmet innehöll också symposier och föredrag inom ämnet. I utställningen ingick hundratalet plagg som alla var prydda med knypplade eller sydda spetsar. Tillverkningstiden växlade mellan 1800 – 1860. Proveniensen var uteslutande sydöstra Skåne. När utställningen skulle tas ner, bestämde vi att noga dokumentera alla plagg innan hela sammanställningen skingrades. Med tanke på denna OIDFA konferens gav vi oss speciell tid att fotografera spetsarna ordentligt. Tanken var att vi skulle kunna få en ordentlig bildbank. Många av dessa bilder, tagna av vår duktiga museifotograf Lucas Gölén, som för övrigt har gjort OIDFA:s affisch, ingår i Britta Hammars och mitt föredrag.
Etnologi – socialhistoria
Jag har aldrig försökt mig på att knyppla. Hur skulle det gå till – jag som med nöd och näppe kan knyta min slips? Ett har jag förstått – en person som är duktig på att knyppla är också ganska välmöblerad i huvudet. Det sägs att de med anlag för matematik och logik och tålamod blir bra knypplare. Ännu mer får jag detta bekräftat genom Anna Greta Edmans forskning där hon analyserat den skånska frihandsknypplingens bindningslära. Hon visar genom sin analys att om man lär sig bindningskoderna kan man med dessa som grund skapa en personlig mönsterkombination. Genom att analysera spetsen kan man komma åt vem som tillverkat den. Detta kan man se i de fåtal gamla provböcker som finns kvar efter yrkesknypplerskorna.
Någon spetsexpert i praktisk mening vill jag inte ge mig ut för att vara. Jag har däremot haft den stora turen och privilegiet att som etnolog och museiman fått arbeta tillsammans med knyppelkunnigt folk, och på så sätt ha kunnat snappa åt mig viktig kunskap. I Ystad har vi ett av de få museer som kan skryta med en egen knypplerska; Vivianne Nordström som finns hos oss ett antal timmar varje vecka, lägger all sin tid på att lära ut den skånska knypplingen, inte minst till barn och ungdomar. Vid det här laget är det många kullar som undervisats på museet. Det är rätt härligt att komma upp till textilkammaren en eftermiddag när Vivianne har kurs – det hörs ingenting mer än det melodiska rattlandet av knyppelpinnar i arbete. Runt det stora bordet sitter tio till tolv flickor i den åldern som man brukar kalla för ”häståldern” och är helt absorberade av sin knyppling. Vivianne är noga att ”leka” in kunskapen. Genom denna pedagogik har några av dem utvecklats till riktigt duktiga frihandsknypplerskor. Detta arbete ser jag som oerhört viktigt och jag är glad så länge det kan fortsätta.
Men det är ju inte heller om tekniken eller dess historia jag har blivit ombedd att tala om. Mitt föredrag skulle handla om den sociala historien kring kvinnorna som producerade de spetsar som vi nu kan se i våra museisamlingar. Vilka var knypplerskorna? Från vilken samhällsklass rekryterades dom? När började man knyppla och av vilka skäl?
Hur uppstod de lokala traditionerna och vem stod för förändringarna? Vilken social status har knypplingen haft och hur har det påverkar spetsproduktionen? Har detta rentutav fortsatt påverka hur man ser på den traditionella knypplingen i dag?
Spetstraditionen
För att kunna sätta in knypplerskan i sitt sociala sammanhang på ett begripligt sätt, måste jag helt kort gå in på den skånska spetsens bakgrundshistoria.
Jag börjar med en historia från Ystad. Året är 1922 och en av Ystads förnämsta familjer skall gifta bort sin dotter. Det är brådskande med hemgiften och man beställer, som så många andra fina familjer, sänglinne från Nordiska Kompaniet i Stockholm. Att det var bråttom med leveransen vet vi eftersom en sömmerska i Ystad tagit på sig att brodera sänglinnet med monogram. Vi vet att lakan, örngott samt nattygsväskan som beställdes, skulle vara försedda med ”äkta Tosterupsspets”. Att äga linne med ”äkta skånska spetsar” var på mode i de borgerliga kretsarna vid denna tid. En Sofiasköterska skänkte sin kapottmössa från 1925 till museet i Kristianstad och hon skrev särskilt i de medföljande handlingarna att spetsen var ”äkta skånsk”. De skånska spetsarna hade en stor efterfrågan under 1900-talets första hälft – ända tills man började tillverka dem maskinellt. Priserna på de handknypplade var naturligtvis mycket dyrare än de manufakturtillverkade. De skånska spetsarna fanns att köpa i metervara hos de flesta av landets handslöjdsförsäljningsställen som Handarbetets vänner, NK, Licium, Bikupan samt hos diverse försäljningsmagasin i de större städerna.
Konsulinnan beställde således sin dotters hemgift där det ansågs vara fint, nämligen hos NK i Stockholm. Spetsarna tillverkades bara några mil från Ystad där de genom olika förläggare beställdes av bland annat Nordiska Kompaniet.
Den ”äkta skånska spetsen” verkar vara förankrad med den spetstradition som kommer från ett litet område i sydöstra Skåne. Motivkretsen är till största delen hämtad från den traditionella allmogekulturen. När bönderna slutade bära de traditionella folkdräkterna överlevde knypplingen tack vare det entreprenadarbete som framsynta ombud för hemslöjdsrörelsen startade upp. Den största och viktigaste av dessa förlag drevs av släkten Ehrensvärd på Tosterups slott – därav namnet Tosterupsspetsar. Men detta skall jag utveckla mer längre fram.
Finns det då inga starka spetstraditioner i övriga Skåne? Det finns det naturligtvis – men dessa är otillräckligt undersökta och inte kartlagda. Bevisen finns i folkdräkternas plagg med olika proveniens. Men ingen undersökning har enligt min kännedom gjorts av andra knypplingsområden än det sydostskånska även om vi vet att dessa förekommit. En tidig knyppeltradition finns i nordöstra Skåne. Vi vet ingenting om de knypplerskor som verkade där. De lokaltillverkade spetsarna dominerar under 1800-talets första hälft men ersätts sedan av de köpta industritillverkade eller importerade spetsarna av Töndertyp.
Skånes bygder
För att ni skall få en uppfattning varför man alltid för fram sydöstra Skåne i traditions-etnologiska sammanhang måste jag ge er en kort historielektion:
Det rika, danska landskapet Skåne blomstrade under det stora sillfisket och Hansans storhetsperiod under medeltiden. Mycket av högmedeltidens influenser finns bevarat i det skånska kulturarvet – inte minst i det kyrkliga. Under 1500-talet, när renässansen börjar få fäste här uppe i norden, upplevde landskapet en högkonjunktur. Utvecklingen i Centraleuropa krävde en omfattande import och export av livsmedel, något som man hade överflöd av just då i Skåne. De skånska bönderna fick god avsättning för sina produkter och hade råd att vara modemedvetna. På detta sätt spred sig renässansmodet även till bondeståndet. Dessa glansdagar har av olika anledningar som vi inte hinner gå in på nu, konserverats i Skånes ”konservativa del – i främsta hand den östra – och i synnerhet i den sydöstra. Landskapets västra sida har alltid varit mer utsatt för innovationer. Här försvann de särpräglade folkdräkterna på sina ställen redan under tidigt 1700-tal, företrädesvis i nordvästra Skåne.
När nationalismen, skandinavismen och nationalromantiken under 1800-talet växte sig starkare – fokuserades insamlandet och upptecknandet av folktraditioner mycket kring de reliktområden i Sverige som kunde uppvisa en märklig och exotisk folkkultur. Tidigt upptäckte man sydöstra hörnet av Skåne.
Arvid Kurck skriver i boken ”Skånes folkdräkter” 1872:
”I södra delen av provinsen hade såväl de självägande bönderna som de fattigare under de stora godsen, besynnerligt nog med samma omsorg förstått att bevara sin egendomliga och i många fall intresseväckande utstyrsel. Med anor från medeltiden påminna flera, synnerligast av fruntimrens dräkter, om den solida och dyrbara klädsel, som tillhörde de förnämare under 1500- och 1600-talen”.
De stora initiativtagarna inom svenskt museiväsende Arthur Hazelius, Nils Georg Karlin och Danmarks Bernhard Olsson, samlade systematiskt in folkkultur under en period kring 1860- 1900, när den helt höll på att försvinna. Sydöstra Skåne är starkt representerad i dessa samlingar. Hemslöjdsrörelsen som följer strax efter är inte sen att hänga på – och det dröjer inte länge innan man upptäcker de speciella mönsterskatter som finns i böndernas textilier och dräkter.
Den tidigaste traditionen i sydost
Det tidigaste källmaterialet om knypplingen hittar vi i Emma och Axel Hörléns efterlämnade arkiv som ägs och förvaras av Österlens museums rika arkiv. Detta material är resultatet av makarna Hörléns samlarmöda och det utgör dessutom grunden för Axel Hörléns avhandling. Han har lagt ned ett stort forskningsarbete på att försöka härleda den tidiga frihands-knypplingens uppkomst. Men han har också försökt att kartlägga knypplerskorna.
Det kärnområde som utgör grunden i Hörléns undersökningsområde kallas lokalt för ”Knipplingahjörnan” d v s de södra delarna av Ingelstads härad bestående av socknarna Valleberga, Löderup med Hagestads by, Hörup, Ingelstorp, Glemminge, Tosterup och St.Köpinge. Dessa trakter brukade gå under benämningen ”de synnre byarna” (de södra byarna). Här har funnits en gynnsam kombination av skickliga hantverkare och burgna kunder. Jordarna här nere var bördiga och gav god avkastning. Bönderna har också till stora delar varit självägande. Hoveriet med dagsverkesskyldigheter har annars varit ett stort bekymmer för befolkningen på det godstäta Österlen.
Navet i detta knypplingsområde låg i byarna Valleberga och Peppinge. Axel Hörlén har gjort en analys av byalagets sociala struktur ända sedan tidigt 1700-tal. Med hjälp av detta bakgrundsmaterial gör han sig en bild av den sociala verklighet knypplerskorna och deras kommande generationer verkat i.
Striven och Peppinge
De tidiga beläggen finns i ”striven” (strupen), som de obesuttnas långsmala gåsstrupsliknande boområde kallades. Här bodde hantverkare, backstugsittare, husmän, ryttare och soldater. Det var hos deras kvinnor en tidig knyppeltradition ser ut att finnas. Dessa tidiga indikationer på hantverksknyppling är höljda i dunkel. Det är på grundval av rätt magra källor men med forskarens slipade iakttagelseförmåga som Hörlén drar sina slutsatser.
Han menar, att miljön i Striven var gynnsam för uppkomst av knyppling. Den egendomslösa befolkningen som livnärde sig som hantverkare eller soldater var just den kategori som kunde förväntas föra in nyheter utifrån till byalaget. Det vet man genom andra liknande innovationsstudier. Men knypplingen utövades här inte enbart för hantverkets skull – en sådan fritidssysselsättning var endast förbehållet den förmögnare samhällsklassens kvinnor. Den verkliga drivkraften hos koloniens kvinnor var i stället fattigdomen.
Efter skiftet 1817 kom de egendomslösa att bli utsatta för en omflyttning. Deras närvaro var viktig för bönderna eftersom man vill försäkra sig om extra arbetskraft vid säsongsbehov. Därför upplät bönderna gärna sin utmark för bostäder till egendomslösa, villkorade med dagsverkeskontrakt. Så kom koncentrationen av dessa människor att förflyttas från ”striven” till Peppinge by som för alla knypplingsmedvetna blivit känt som ”urområdet” för sydostskånsk knyppling.
Hörléns undersökning omfattar de knypplerskor som kan betraktas om professionella. Ett kriterium för detta är att de mot knyppling har erhållit betalning – antingen i kontanter eller i natura. Den tidigaste knypplingen, den som det finns ytterst lite bevarat av, tillverkades för dräkterna eller till sängens textilier. De tidigaste kan datera sig från 1700-talets slut eller från 1800-talets början. Vi kallar det lite slarvigt för ”allmängods” eftersom mönstren är enkla och geometriska och kvalitén är ganska grov.
De praktfullaste spetsarna satt ofta på mansskjortornas kragar – i synnerhet på de som var tilltänkta som brudgumsskjortor. Vi vet att man också hade traditionen att svepa liken i sina brudgumsskjortor och brudsärkar. Detta måste vara anledningen till att de tidiga skjortorna är sällsynta i våra museisamlingar. Det finns givetvis undantag som bekräftar reglerna.
Självhushåll och köpta tjänster
I böndernas självhushåll ingick tillverkning av gårdens textila behov. Tjänstefolk skulle sysselsättas även under den mörka årstiden. Det är lätt att få den uppfattningen att allt tillverkades vid den egna gården av egna produkter.
Kläder tillverkades av den ambulerande sockenskräddaren. Tygerna var oftast av hemvävd kvalitet – men hos de rika bönderna var det fina köpta klädet i dyrbara färger en statussymbol att ståta med. Linet odlades och bereddes i byarna –
men de som hade råd kunde beställa både spånad, vävning, sömnad och spetstillverkning hos någon ”yrkeskvinna” som behärskade konsten utöver det vanliga. Det är här våra knypplerskor i Peppinge Valleberga kommer in.
Ehrensvärd och Pettersson
Den första av slottsfruarna på Tosterup som började intressera sig för ortens knyppling var Sophie Ehrensvärd som levde mellan 1761 och 1832. År 1800 flyttade hon som änkegrevinna in på Tosterup. Samma år fick Valleberga en ny skolmästare, Jacob Ernst Petterson. Han och hans familj var nyinflyttade. Hans mor Margareta Peters hade i ett tidigare äktenskap varit gift med en pommersk soldat och enligt traditionen lärt sig att knyppla i Böhmen med hjälp av de uppstuckna standardmönster som var vanliga i borgerliga- och högreståndskretsar. Axel Hörlén utgår från att Sophie Ehrensvärd beställt spetsar från familjen Pettersson. Denna nyinflyttade knypplande familj betraktades förmodligen med skepsis av den bofasta befolkningen. Dessutom knypplade de spetsar med uppstuckna mönster av en helt annan karaktär än den inhemska floran. Men det som herrskapet på Tosterup ville ha blev naturligtvis intressant även för bönderna. Vi vet att familjen Petterson så småningom fick en bred kundkrets även här. Det finns anledning att tro att de höll på sina prickade mönster och inte gärna delade med sig av sin yrkeshemlighet. Så började efterapningar på bägge håll ge ganska stora förändringar i det traditionella knypplandet. Familjen Petterson försökte knyppla den motivkrets som bönderna ville ha och den ”inhemska” knyppeltraditionen försökte härma de uppstuckna mönstertyperna fastän på frihand.
Här någonstans föds embryot till det som skulle bli den berömda ”äkta skånska Tosterupsspetsen!” Många roliga lösningar finns på hur de infödda knypplerskorna kopierade Petterssons ”högreståndsspetsar” i den frihandsteknik de alltid använt. Dessa ”hybrider” bildade en viktig förnyelse i spets-tillverkningen. Knypplingen upplevde nu en mönsterrenässans inom sitt starkt begränsade område.
Så fortsätter spetstraditionen genom Tosterups grevinnor. Nästa i tur var Eleonora Ehrensvärd. Om henne står det:
”Hon bodde där i över 20 år och beställde spetsar och hålsömmar till eget bruk och till utstyrslar. Och hon uppmuntrade spånaden som ju är nära förbunden med knypplingen, genom att utdela s k spånadspris till dem som spunnit det finaste och vackraste linet. Dessa pris utgjordes bland annat av s k bröstlappar förfärdigade av sidenstycken av guld- och silverspetsar, som hennes döttrar och styvdöttrar sydde samman.”
Förlagsverksamheten
När folkdräkterna kommer ur bruk blir det en markant nedgång i knypplingen. Det är samma nedgångsperiod som drabbar den traditionella hemslöjden. De fabriksgjorda massprodukterna följer i industrialismens spår. För att motverka detta bildades 1874 föreningen Handarbetets Vänner i Stockholm. Här i Skåne fanns det ombud varav ett var fröken Augusta Ehrensvärd (1838 – 1895). Efter henne tog Hedda Ehrensvärd
(1825 – 1924) över spetsverksamheten. Hon ordnade både produktionen och avsättningen på ett mera lönande sätt. Traditionen fortsattes vidare av
fröken Augustine Ehrensvärd (1862 – 1944). Det var under hennes tid som förlagsverksamheten hade sin höjdpunkt i Tosterupsspetsarna, som dom nu verkligen började kallas.
Under sin aktiva arbetstid sågs hon ofta komma med hästskjuts för att hämta spetsar och lämna det garn som hon själv inköpte. Enligt Axel Hörlén sysselsatte hon 1908 inte mindre än 60 knypplerskor och sju hålsömsbrodöser.
Kursverksamheten
För att öka nyrekryteringen av knypplerskor som behoven påkallade anordnades knypplingskurser i Peppinge. Lärarinnorna utgjordes av de äldre knypplerskorna med ”fötter” i allmogens spetstraditioner. Många av de knypplerskor som gick dessa kurser blev ytterst skickliga och deltog i viktiga utställningssammanhang, något jag skall exemplifiera lite längre fram.
Vilka var knypplerskorna?
Hörlén konstaterar att knypplingstraditionen från början var att betrakta som rena nödhjälpsarbetet för hustrur och kvinnor ur den medellösa klassen. Vad är det för bild vi får av knypplerskorna som arbetar för förlagsverksamheten? Vilka var dom?
För de arbetsföra knypplerskorna var inte spetstillverkningen den viktigaste sysselsättningen – det var dagsverkena hos bönderna. I första hand gällde det att ställa sin arbetskraft till förfogande för stamhemmanet. Av inomhusarbetet märktes de mest betungande sysslorna som bak och tvätt, slakt och rengöring. Utomhus sysselsattes de mest med sättning och plockning av potatis och med höst- och skördearbete. Oftast hade de sina stamkunder. Mellan dessa sporadiskt förekommande arbetstillfällen togs knyppelskrinet fram. Visserligen gav knypplingen inte så stor dagsinkomst, men efter en längre tids knyppling kunde det bli lite kontanter, vilket hade sin betydelse när utgifterna var minimala.
Först sedan sockerbruket i Köpingebro blivit anlagt 1897 och betodlingen kommit igång, ljusnande det ekonomiskt för husmännen, och därmed också för knypplerskorna. De fick några månaders fast arbete som gav dem en större daglön än sysselsättningen vid knyppelskrinet. Denna ganska dramatiska förändring i näringsstrukturen påverkar givetvis knypplingen på så sätt att det blir färre utövare. Nyrekryteringen minskade också eftersom det fanns alternativa inkomstmöjligheter.
Bistert tedde sig det dagliga livet för de invalidiserade knypplerskorna. I det Hörlenska arkivet finns det många som betecknas som ”ofärdiga” och ”med klumpfötter”, handikapp som vi i dag betraktar som grava. Ofta var dessa kvinnor ogifta och i stort beroende av andras välvilja. Till dessa räknas även de som var för gamla för att duga till dagsverken hos bönderna eller i sockerbruksskötseln. Enbart knyppling har inte varit tillräckligt för livsuppehället. För många orkeslösa äldre fanns det endast en utväg – för de flesta en djup förnedring – nämligen att ta emot fattighjälp, eller som det hette,
”ligga församlingen till last”.
Hörlén har inte kunnat få fram vad bönderna betalade för spetsarna. ”En kruka köttspad för en bunt spetsar” är en av de få uppgifter som lämnats. ”Det var inte mycket de fick – en bit av en brökaga, pantofflor, mjölk…”
Den förlagsverksamhet som bedrevs kring sekelskiftet 1900 och under seklets början betalades med kontanter. Man fick det tunna maskinspunna garnet levererat. Det kunde vara hårstunt, ofta av holländsk eller irländsk kvalitet. Man fick sina beställningar och levererade efter en uppgjord tid. Betalningen var inte stor med våra mått mätt. Meterprisen för en rätt bred spets vid 1910-talet betalades inte med många ören.
Dikt och verklighet
Det finns en stark motsättning i det som man kan läsa t ex i en uppsats av Augustine Ehrensvärd 1926 och det man kan finna i det Hörlénska arkivmaterialet. Augustine Ehrensvärd målar upp en idyll helt i anda med tiden:
”Människor och djur, redskap och husgeråd gåvo namn åt de figurer som formades av de slingrande trådarna. Det blev enkla och dubbla mamseller, det blev sotrynen, kattafot och gåsögon, det blev hötjugeskack, ess och krokar, det blev Walleberga hänglen och Hammars pilar. Trissorna förde tanken till vävstolens dunk i ljusa vårdagar, tärningar till lek och tidsfördriv, flammetaggen till elden som sprakade i spisens ljusrader, till den vid dans och fest upplysta stugan, sparrekringlor till de brådskande tider, då klenor kokades till julens förråd och till de högtidsstämda dagar då de dukades fram. Så erinrade man om när och fjärran, om vinter och sommar, om livet inne i stugan och om livet ute på äng och vång, om vardagens sysslor och om helgdagskvällens festliga glädje – allt under det arbetet gick sin gilla gång och utvecklades till att bli ett verkligt konstnärligt sådant.”
Man kan jämföra denna idylliska framställning med berättelsen om knypplerskan Mätta Nilsdotter eller ”Mätta Jöns Lars” som hon kallades. Hon var född 1835 i Valleberga där hon också dog 1925 av ålderssvaghet 90 år gammal. Jag läser direkt från Arkivet:
”Hennes föräldrar var gathusman Nils Persson, född 1803, död 1840, och Bolla Reinholdsdotter, född 1809, död 1887. Mätta Jäns Lars var gift med husman Jöns Larsson, född 1834, död 1903. De bodde på utmarken nr 28 i Valleberga. Båda gingo på dagsverke hos lantbrukare Anders Larsson å Valleberga nr 28, där Jöns Larsson hade dagsverkesskyldighet för tomten, enär huset som han själv ägde, låg på ofri grund. Dessutom gjorde han dagsverken för den potatis, som han fick satt på stamhemmanet. (Detta förfarande kallades potatissätte). Hos andra bönder, bland annat Sven Nilsson å Valleberga nr 45, gick han på dagsverke för lön.
Som skräddare gick han på vanligt sätt omkring i en del gårdar där arbetet bestod i vändningar av gamla klädesplagg men också i nysömnad. Härför använde han en handsymaskin. Han ansågs vara en ”fin” skräddare. Om sommaren då bönderna ej behövde sina husmäns dagsverken, reste Jöns Larsson i likhet med sina svågrar och andra husmän till Bornholm och arbetade där på något tegelbruk. Under hans bortavaro fick Mätta Jöns Lars – liksom många andra husmänshustrur – försörja sig och sin familj medelst knypplingsarbete. Dessutom finge de på stamhemmanet ”plocka ax” på de nyskördade sädesfälten, ”plocka kokasor” på betesmarkerna eller hämta en kruka köttspad, när de på gården hade kokt köttet för veckan. Spadet användes som potatisdoppa.
Sin lediga tid använde hon till knyppling, och den tid då hon fick vara mest ”i fred”, var givetvis vintern. Stundom använde hon så fint garn som nr 100. Hennes specialitet var knypplade hörn till näsdukar och dylikt. Under unga år knypplade hon till bönderna och fick bröd, smör och fläsk och dylikt som betalning, men då Handarbetets Vänner genom sina ombud började göra spetsinköp, lämnade hon sina alster till fröken Wåhlin i Ingelstorp. Senare blev fröken Augustine Ehrensvärd hennes förläggare.
Mätta Jöns Lars erhöll utmärkelser från utställningarna i Helsingborg 1903 och i Lund 1914. Hon tillhörde tillsammans med sina systrar den grupp av knypplerskor vilka redan som barn lärde sig grunderna för knyppling men som efter den sedvänliga tiden som tjänstepigor hos ett flertal bönder som gifta återupptog konsthantverket. Förutsättningar för att bli skickliga knypplerskor vore stora för dem. Mätta Jöns Lars var också en skicklig knypplerska. Mätta Jöns Lars var en ganska butter och tvär gumma. Hennes syster Karna Måns Svens, som var gladlynt och hade lätt för att prata, förebrådde systern för hennes svårigheter att komma till tals med folk. ”Vad ska ja säja te dom undrade Mätta?” ”Säj de e grant vär i da så e du ginast i prat me dom” föreslog Karna.
Jöns Lars och Mättas hus var sammanbyggt med ”Nils Jons”. Han bodde ensam och ville att byn skulle ta in honom på fattighuset – men detta ingick i de styrandes planer. Han satte då eld på sitt hus med den följd att även Jöns Lars och Mättas hus brann ned. Detta hände år 1901. Någon tid efter blev Nils Jonsen inackorderad hos en för honom misshaglig granne. Nils löste då problemet med att dränka sig i Helena Anders Håkans brunn. Dessförinnan hade han placerat mössan och tofflorna på brunnsdäcket. Efter branden ville Jöns Larsson inte uppföra huset igen förrän han fått friköpa tomten. Han hade nu möjligheten att bli fri från dagsverkesskyldigheterna och kontraktet – för vissa husmän ganska betungande. Jöns Larsson blev nu åbo. Efter makens död flyttade Mätta Jöns Lars från Valleberga till ”Rännegadan” i Peppinge.”
Att göra en djupdykning i detta arkiv var en upplevelse för mig. Nog för att jag visste att livet inte var helt lätt för knypplerskorna bakom alla våra skånska knypplingsskatter, men jag blev ändå lite tagen av dessa skildringar som speglar en hård och torftig fattigdom med kamp för det dagliga brödet.
Påfallande många är invalider; ”Hanna Larsson ogift, vars kropp blivit deformerad av den engelska sjukan. Hennes överkropp var så nerkrökt ”att man nästan kunde sitta på den”. ”Lytet var ej hindrande för hennes gång, och stundom gick hon hela vägen från Valleberga till Ingelstorp”. Johanna Hansson ogift, med klumpfötter; trots sin medfödda invaliditet vandrade hon ofta den 4 kilometer långa vägen till Valleberga kyrka.
Fattigdomen lyser mellan raderna:
”Bolla Reinholdsdotter gift med Per Person, nämnd i husförhörslängden som backstusittare och fattighjon. Enligt uppgift fick Per Person om jularna gå runt i gårdarna för att hämta mat. Även Valleberga kommuns räkenskaper talar sitt språk. År 1879, då Bolla var 70 och då Per var 72, utdelades fattighjälp första gången åt de båda; 6 kapper råg, 6 kapper korn samt 8 kronor. År 1884, sista året, utbetalades förutom lite råg och korn även en likkista till Per Persson för 8 kronor och torv till hans änka för 5 kronor.
Denna nöd var regel för de obesuttna under 1800-talet.
Som tidigare nämnts blir situationen bättre när möjligheterna till lönearbete ökar. Allteftersom hemslöjdsrörelsen utvecklas ökar också efterfrågan på knypplade spetsar. Från 1930-talet finns uppgifter att de allra skickligaste storknypplerskorna kunde kosta på sig att vara medvetna om sin ”storhet”. Förläggarna klagar ibland på att de utlovade leveranstiderna inte hålles enligt överenskommelse. Ibland levereras spetsarna för solkiga.
Knypplerskorna gick ju ofta i tungt och smutsigt arbete och eldade dessutom sina ugnar med torv. Det berättas att Fröken Ehrensvärd lämnat en tvål i samband med en garnleverans. I korrespondensen från utförare till beställare märker man en mycket underdånig ton, i synnerhet de som skrevs till Augustine Ehrensvärd. Det är ytterst rörande dokument, mödosamt hopkomna, ofta med en blyertsstump på en liten bit sparat, tummat papper.
Eljena Ola Nils skriver 1906 till Augustine Ehrensvärd:
”Ursäkta mig Fröken Augustine Ehrensvärd här sänder jag fem meter om Fröken godkener det med Baronens Fröknar har tykt myket om min knipling. Nu kommer det att dröja lit med den andre för dagen kortar af på qvällarna kan jag ej knipla så sant jag lefver så skall jag fortsätta med detta andra till jag blir färdi med det, jag har min man ok pasa vi äro bara två, min man han är 81 och jag 76 den 8 nästa månad myket god hälsa har vi båda två Gudi vare tak ok låf
Wenligen
Eljena Ola Nils Hammenhög n5
Hade jag haft detta arbetet i sommar då dagen var lång ajö.”
De duktigaste knypplerskorna blev representerade på de många hantverks- och industriutställningar som anordnades under slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. En av de allra främsta knypplerskorna jag har träffat på, och som har egen minnesutställning på Svaneholms slott, är Maria Kristofferson. Hade hon levt i dag hade hon varit 104 år. Utställningen gjordes på hennes ”hundraårsdag” och är ett måste att besöka för alla knypplingsintresserade.
Maria Kristoffersson var enligt min åsikt en av de allra mest drivna knypplerskorna i sin tid. Hennes hårda levnadsomständigheter var förmodligen den direkta orsaken till att hon så totalt riktade in sin livsgärning på skånskt broderi och skånsk knyppling. Hennes breda spetsar tillhör det yppersta man kan åstadkomma. Hon knypplade bland annat spetsarna till den överdådiga duk som Skånekvinnorna 1935 skänkte till Prinsessan Ingrids giftermål med Kronprinsen av Danmark. Elisabeth Thorman, en stor slöjdauktoritet på sin tid, skrev i Skånska Dagbladet 1937 om Maria Kristofferssons utställda alster: ”Spetsarna bilda ett eget kapitel, Maria Kristoffersson måste äga rangen av Sveriges skickligaste knypplerska”. Detta var höjdpunkten i hennes karriär, och hon fick motta en prispokal i silver ”Hemslöjdsintresserades hederspris” vid denna utställning anordnad vid Lantbruksmötet i Malmö.
Marias levnadshistoria är mycket speciell. Många av ingredienserna i den är tidstypiska för hemslöjdsrörelsen under denna tid: hemslöjden anses viktig och efterfrågad – men dess produkter var hopplöst underbetalade. Slöjden kunde duga som extrainkomst men den gick inte att livnära sig på. Jag tänkte citera lite ur hennes levnadsöde med hennes systerdotter Kerstin Olsson ord:
”Under sin produktiva period är hennes huvudsakliga uppdragsgivare Hemslöjden, Augustine Ehrensvärd och Föreningen Tosterupsspetsar. Hon knypplade alla de klassiska mönstren i skånsk knyppling, som kom att pryda lakan, dukar och näsdukar men inte minst kyrkliga arbeten där kors och nattvardskalkar också ingår som mönster. Syskonbarn, som bodde hos Maria, kan berätta att mönster till altarspetsarna fick hon från sin psalmbok. Helt resolut tog hon psalmboken, vände pärmarna uppåt och knypplade av korset och kalken, som var tryckt i psalmbokspärmen. Hon gör också nykompositioner på beställning och bland hennes prover kan man se rutor med bokstäverna D och B med grevliga vapen. Namnet D står för Douglas och det är Grevinnan Astri Douglas, då bosatt i Umeå, som beställt mönstret. Maria knypplar tolv stycken monogram och med hjälp av hålsöm sys dessa in i hörnen på servetter i fint linne. Rutorna med ett B och med ett grevligt vapen är en beställning från England förmedlad av grevinnan Douglas och dessa ger Maria mycket huvudbry. Efter flera dagars arbete med en provruta, bestämmer hon sig för att höja priset, då hon inser att mönstret aldrig går att använda i framtiden. Det är med viss försiktighet som Maria knypplar upp nya mönster. Hon skriver själv i ett av sina brev, då hon nykomponerat en fuchsiablomma, att hon inte vill blanda nya och gamla mönster.
Socialt blev Maria och hennes faster Botilda allt mer isolerade. Både i familjen och i omgivningen sade man ”att dom var egna”. Uttrycket säger mer än vad man förstod då. Alla trodde att dessa kvinnor var förmögna och därför höll sig på sin kant. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. De hade ett mycket vackert hem med ärvda möbler och prydnadssaker och därav ryktet. Maria var också ägare till en taffel, som hon använde flitigt tillsammans med sin vackra sångröst. Det berättas dessutom att hon var med i kyrkokören, och två av hennes sångböcker finns bevarade. Att hon var intresserad av matlagning vittnar också en handskriven kokbok från fröken Sylwans matlagningskurs i Anderslöv. I denna hade hon även antecknat viktig information om barna- och trädgårdsskötsel. Nu levande släktingar kan berätta, att hon fotograferade av alla sina arbeten på glasplåtar som hon framkallade i solen på fönsterbrädet. Detta talar återigen för att Maria hade en stor kapacitet. Tyvärr blev hon, kanske pga sin påtvingade situation, mer sluten och stram med åren än hon hade behövt att vara.
Hösten 1940 var de båda kvinnorna så fattiga att de beslutar att Maria måste arbeta med betupptagningen för att få pengar till mat. Detta pågår i cirka en månad och hon blev ganska trött, då hon inte var van vid utomhusarbete. Den 1/11 insjuknar Maria med smärtor i magen. Dagen efter inträder sväljningsbesvär och efter att hon intagit sängläge tillkallas doktor Lovén, distriktsläkare i Anderslöv. Han misstänker stelkramp och remitterar henne till Trelleborgs lasarett, där hon får kramper och distriktsläkarens aningar besannas. Det är år 1940 och hon är utan all hjälp. Hennes dödskamp var mycket smärtsam och långdragen. Hennes systrar som vakade vid hennes dödsbädd fick höra sin syster yra om den man och egna barn som hon aldrig fick. Man trodde att stelkrampen orsakats genom småhål orsakade av knappnålarna vid knypplingsarbetena. Det smutsiga arbetet med betupptagningen gav fritt spelrum för jordbakterierna”.
På sätt och vis kan man säga att bilden av den blida, flitiga och förnöjda spetsknypplerskan lever kvar än i dag. Detta beror kanske på olika publikationer, arrangerade fotografier och utställningar som gärna förmedlat den bilden. Den nyligen bortgångne mästerfotografen Carl-Fredrik Ohlsson i Borrby har gjort flera klassiska porträtt av Österlens storknypplerskor som också utstrålar denna stämning.
Mer än en gång har jag träffat på ättlingar till ”de gamla knypplerskorna”. När jag vidrört den sociala misären som ofta är förknippad med knypplingen, intygas det ofta att det gällde inte min gammelmormor, hon kom från rätt goda omständigheter…
Hemslöjdsföreningarna tog på 1950-talet över mycket av det arbete som förläggarna kämpat för. Man har anordnat kurser i motgång och medgång och kämpat mot de maskinvävda spetsarna bland annat genom att plombera de äkta. Det är hemslöjdskonsulenterna som i alla år har strävat med den angelägna uppgiften och gör så än i dag. Nog verkar det som om knypplingsintresset börjar gå uppåt?
Vi har ett speciellt museum i Österlens museum – ett ”spetsarnas Mecka” som betyder mycket för att uppmärksamma de lokala spetstraditionerna. Som jag redan nämnt kan vi på vårt museum i Ystad skryta med att vår egen knypplerska Vivianne Nordström säkrat åtminstone att ”några glyttar har fått det i händerna”. Det var ju så det gick till förr i tiden – ju tidigare inlärning desto större knypplerska.
Åter igen nämner jag Anna-Greta Edman i Lund, en enträgen forskare i den skånska spetsens bindningslära. Hon försöker tränga in bak pannbenet på knypplerskorna och knäcka koden i deras metodik. Detta har hon gjort i en bok som heter ”Frihandsknyppling – ett sätt att se på skånsk spets”. Ytterligare en bok ligger färdig för publikation, vi ser fram emot den!
Knypplingen är gudskelov inte betingad av nöden i dag. Det är ett djupt engagemang och intresse som driver konsten vidare. Med goda pedagoger som Anna-Greta Edman, Vivianne Nordström och Hildegard Nilsson (med flera) hoppas jag och många med mig att intresset för knypplingen skall fortsätta i landskapet och inte bara bli en museal företeelse.