Tvåändstickning är en äldre stickteknik som kännetecknas av att man stickar med två garntrådar – ändar – som man växelvis använder till varannan maska och snor om varandra under stickningen. Resultatet blir en tät och varm stickning med en randig struktur. 

Historia 

Tekniken var vanligast i mellersta Sverige – Dalarna, Värmland, Härjedalen och Jämtland – men även i Uppland och delar av Norge. De äldsta fynd man gjort av tekniken visar att den användes redan under 1600-talet. Tekniken att sticka med två ändar föll i glömska till förmån för den snabbare entrådsstickningen. På 1980 talet när man inventerade stickade föremål på Dalarnas museum har tekniken åter blivit i bruk. 

Teknik 

Stickningen görs genom att alltid använda två garntrådar, även om man stickar enfärgat.  Att växelvis sticka med två garntrådar gör stickningen tätare och varmare. Tekniken inbjuder till fler olika mönstervariationer. I enfärgad stickning kan man variera med aviga maskor, djupmaskor, krokmaskor och krokvarv vilket ger en relief då en eller båda trådarna läggs över från avigan till rätan. Med omväxlande rät stickning och krokmaskor i garn med olika färger kan man få olika typer av mönstringar. 

Användning 

I Dalarna, där tekniken varit i flitigast bruk, har delar till sockendräkter traditionellt stickats uteslutande med tvåändstickning – både till vardags- och högtidsdräkt. Vanligast är sockor, vantar och på vissa håll mössor, men i Västerdalarna har också lösa ärmar till tygtröjan stickats och sytts fast. Under senare år har intresset för tvåändstickning ökat och flera nya böcker eller nytryck har kommit ut. Tvåändstickning har på så sätt spridit sig till flera andra länder. Tekniken finns nu med på den nationella förteckningen över levande kulturarv enligt Unescos konvention om tryggande av immateriellt kulturarv. 

Läs om tvåändsstickade vantar från Jämtland/Härjedalen