Det halländska binget är både traditionellt och modernt. Ett för landskapet typiskt sätt att utföra, mönstra och benämna handstickning i rött, blått, vitt och ibland brunt yllegarn. I början av 1900-talet var det strikt med hur binget gjordes och såg ut. Idag bingas det kreativt med välkända mönster och fler färger, sida vid sida med det historiskt korrekta.

Stickning för nöd och nytta
Hantverket binge (betyder “sticka” på halländska) har sina rötter i 1700-talets mitt och behovsstickningen, då Sverige befann sig i det så kallade Pommerska kriget. Krigsmakten behövde stora mängder persedlar, inklusive stickade kläder. Från de sydliga delarna av Halland levererades mellan 20 000 och 25 000 par strumpor. Köpmännen i Laholm utnyttjade den lokala stickningskunskapen som hade spridit sig från Våxtorp. En förlagsverksamhet växte fram där en förläggare såg till att tillverkarna hade ull och sedan sålde den färdiga varan. Vallens säteri, som drevs av kvinnor, utvecklade en kvalificerad stickning kallad mönsterstickning eller binge. I de norra delarna stickades det också, men här var det knallar från Borås som stod för försäljningen. Binget, eller stickningen, såldes över hela Sverige. Oftast handlade det om plagg i ofärgad bomull, även om mönstrade plagg (kallade Fläckabing eller Plättabing) gav mer betalning. Kvinnor var huvudsakliga stickare, men hela familjen kunde vara involverad. Under 1800-talet var binget så vanligt att det klagades på att jordbruket försummades av det lönsamma stickandet. Männen stickade mest hemma, medan kvinnorna tog med sig stickningen utanför hemmet. Mot slutet av 1800-talet verkar männens stickande ha avtagit helt.

Stickning på halländska tar form
Berta Borgström var en läkarfru i Laholm som startade Föreningen Bindslöjden år 1907. Hon såg att det fanns många duktiga stickerskor i trakten som behövde försörjning, men som inte kunde sälja sina plagg lokalt. Berta förhandlade fram ett avgörande kontrakt med militären och började organisera stickningen i numrerade tygpåsar med garn och beskrivningar. Stickerskorna hämtade och lämnade påsarna på bestämda platser och tider, och 1914 levererades 15 000 par strumpor till armén från Hishult och Knäreds socknar. 1911 kom Föreningen Bindslöjden att bli en del av Halländska Hemslöjdsföreningen Bindslöjden och växte till en etablerad verksamhet. Berta Borgström marknadsförde också stickningen på olika sätt, bland annat genom kontakt med kungahuset. För att få kalla det för binge skulle mönstret finnas på något av de gamla plaggen i föreningsarkivet, och ytterst få fick utveckla nya mönster. De vanligast förekommande mönstren då som nu heter Fasanen, Blomster, Stjärnan, Bjärbo, Laholmsblomman och Bjärbobården. Bjärbo-bården är bearbetad av väverskan och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström år 1912, vilket då det begav sig fick en del kritik för att vara för nymodig. Garnet var i klassisk tappning rött, blått, vitt och ibland brunt.
Ibland hjälptes två personer åt med att rundsticka samma plagg, om de kunde hålla jämnt tempo. De hade en ställning som höll upp plagget så att det inte blev tungt. Man stickade i rundstickning med flera stickor, som bytte plats med varandra. Rundstickor med vajer eller tråd kom senare, men de gamla stickarna tyckte inte om dem, för de gjorde ont i kroppen. Ull var då som nu det vanligaste materialet, för det fanns överallt och var varmt och färgglatt. Kvinnorna spann garnet själva och färgade det med växter från naturen. Bomull var ett nytt och spännande material som kom på 1700- och 1800-talen. Men få bingade plagg är gjorda av bomullsgarn. De tunna stickorna var oftast av metall, men ibland fick man ta till paraplyspröt om man inte hade några andra. Halländska Hemslöjdsföreningen Bindslöjden blev en viktig del för bingets utveckling, och spännande plagg och mönster från den tiden finns idag i Hallands konstmuseums samlingar.

Levande kreativt kulturarv
Idag utvecklas binget i Halland genom föreningar, personer som fördjupat sig i tekniken och främjandeverksamhet. Binget är ett bevis på hur levande kulturarv utövas och förändras när det engagerar människor och ger dem mening. Något som länge var ett hantverk som genererade extrainkomst utövas idag för avkoppling och nöje. Under senare år har binget lockat till experimentlusta, och det så kallade kreativa binget engagerar många. Här blandas historiska bingemönster med textbudskap och flera garnfärger. Det har skrivits böcker om kreativt binge, och hålls återkommande kurser och workshops i att binga efter egen fantasi men med historisk förankring. Binge är helt enkelt ett sätt att sticka som hänger med sin tid.

Faktaruta

• Binge är en rundstickningsteknik från Halland som kännetecknas av geometriska mönster i färgerna rött, blått, vitt och ibland brunt.
• Binge utvecklades från en nödvändighet till ett landskapstypiskt hantverk och är idag både traditionellt och kreativt.
• Ull är det vanligaste materialet, även om bomull förekommer, och de stickor som används är gjorda i metall.
• Binge har en rik historia och är kopplad till lokal kulturhistoria samt ekonomisk överlevnad i Halland.

Lästips

• Bingestickning – en halländsk tradition av Elisabet Andersson www.digitaltmuseum.se/0211813984732/bingestickning-en-hallandsk-tradition
• Den halländska bingetraditionen av Mia Samuelsson
  Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Historisk-filosofiska fakulteten, Konstvetenskapliga institutionen, Kulturvård. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-449174