För varmsmide och gjutning behövs ett sätt att värma metallen till lagom temperatur. Det görs vanligtvis genom att elda kol eller gas i en öppen eld eller i en ugn. Idag finns även induktionsvärmning. En ässja [äscha] heter forge på engelska och ger också namn till varmsmide, forging.

Kolässja

För att värma järnet används traditionellt en koleldad ässja med tillfört syre i form av fläkt eller blåsbälg. Ässjan är i princip en grop fylld med koks, trä- eller stenkol som glöder och brinner mer intensivt när luft blåses in i härden. Vilket bränsle som är bäst är en smaksak och beror mycket på hur smeden jobbar.

Sedan förhistorisk tid har träkol använts. De äldsta och enklaste ässjorna är en liten grävd grop i marken med ett luftrör från sidan av gropen till en bälg som man kan pumpa in luft med. Samma typ av ässja kan byggas upp i bekvämare arbetshöjd och muras med sten och lera. Modernare ässjor följer samma princip men blåser som regel in luften från botten av härden, alltså underifrån. Detta för att det lämpar sig bättre för stenkol som blev det vanligaste bränslet under 1800-talet och framåt. En del ässjors fläktar drivs för hand – eller fot, medan andra har en elektriskt fläkt. Effekten för smidet blir densamma, men finns el är det praktiskt att låta den jobba och få fokusera på smidet.

Träkol
Det går att smida med både trä- och stenkol men de har lite olika egenskaper. Träkol glöder utan extra lufttillförsel vilket är praktiskt om smeden tar en paus i arbetet. Dock brinner det upp ganska fort när fläkten går. Det sotar också mer och slår ofta gnistor om kolet. Gnistorna som kan fara ganska långt och det faktum att kolbädden fortsätter glöda efter arbetets slut om smeden inte släcker härden ökar brandrisken. Träkol väger lite och brinner snabbt så går det åt stora volymer.

Stenkol
Stenkol brinner långsammare och behöver tillförsel av luft för att inte slockna. Det får effekten att det varar längre och slocknar ganska snart när fläkten stängs av. Det slår heller inga gnistor om stenkol och det sotar lite jämfört med trä, men innehåller å andra sidan svavel och kväve som frigörs vid förbränning.

Koks
Vid framställningen av stenkol bildas koks, mindre bitar med väldigt hög kolhalt, ca 95% mot stenkolens 75-90. Koks är därför renare i bemärkelsen att det innehåller mindre mängder andra ämnen än stenkol och är tacksamt att smida med. Bitarna är mindre vilket ger en kompaktare eldhärd än stenkol, vilket kan vara en fördel vid mindre arbeten, men en nackdel vid värmning av större ämnen.

Säkerhet

Då stenkol och även koks avger giftiga ämnen och träkol sprider sot är en kåpa med bra utsug över ässjan viktig inomhus. Annars sprider sig röken och partiklar och svaveldioxid andas in. Gnistor och tappade kolbitar är också en tydlig brandrisk som behöver tas hänsyn till.

Gasolässja

Eller gasolugn eldas med gasol. Principen är en värmeisolerad behållare – en ugn, ofta bygd av stålplåt utvändigt och isolerad med eldfast tegel eller keramisk ull invändigt. Ofta i kombination där ullen är innerst och täckt med eldfast bruk för att hålla längre. Precis om i en gasolgrill justeras värmen genom att öka eller minska flödet av gasol och luft. Fördelarna med en gasolässja är flera. Dels blir det inte så mycket rökutveckling som en kolässja och dels blir det en jämnare temperatur i hela ässjan som också går att justera så ämnena aldrig blir för varma. Många gånger är de också betydligt smidigare att ta med sig och hantera än en kolässja. Nackdelen är att en ugn har en begränsad storlek. I en liten ugn får inte större, eller spretande föremål plats och en större ugn kräver mer bränsle för att värmas upp.

Induktionsvärme

En modern metod att värma metall är induktionsvärme och precis som i moderna spisar går uppvärmningen fort men fungerar bara på material som är elektriskt ledande. Principen är en elektromagnet, där växelström i en magnetspole skapar varierande magnetfält som i sin tur skapar ett magnetiskt flöde i metallen. När de magnetiska virvelströmmarna möter metallens naturliga resistens genereras värme. Metoden går väldigt fort och värmer en väldigt avgränsad yta utan att avge någon rök eller gas. Därför smidig för att värma enstaka punkter eller delar. Mer begränsad när större material eller ytor ska värmas.