Kemisk beteckning Sn efter latinska namnet Stannum. Tenn är ett grundämne och en mjuk metall som inte oxiderar i syre, vilket gjort den populär för att skydda föremål i stål. Tenn har då kunnat ha en både skyddande och estetisk funktion som på förtennade spikhuvuden, i andra fall mer enbart praktisk som insidan av plåtflöjter eller insidan av kopparkärl för livsmedel. I det sistnämnda har det mer handlar om att skydda maten från kopparföreningar än om att skydda kopparen från oxidation.

Tenn har låg smältpunkt och går att smälta på en vanlig hushållsspis, vilket gjort det till en populär metall för hobbygjutning. Samma egenskap gör tenn ytterst lämpligt till lödning elektronik med mera då tenntrådar smälts med en lödkolv.

Smält tenn som stelnat, vilket är en vanlig del av processen när föremål ska tillverkas, tål bara temperaturer ner till 13 grader. Vid kallare temperatur bildas grå upphöjda partier på ytan, ett fenomen som kallas tennpest. Detta är en egenskap som kan förhindras med legeringar, till exempel med vismut. Men tennpest har tidigare varit ett stort problem och bidrog bland annat till att samerna började brodera med små glaspärlor istället för tenntråd.

Historik

Tenn är en av våra äldsta metaller men har haft sin främsta historiska roll som legeringsämne tillsammans med koppar för att skapa brons. I början av bronsåldern tros metallen ha framställts genom att man använt tennhaltig kopparmalm. Men i England och senare även i Norden framställdes rent tenn för bronstillverkning.