I Närke finns en speciell rya, en slitrya, som kallas glesrya. Utmärkande för den är att den randade botten lyser fram mellan de glesa nockraderna. Dessa glesryor har förekommit i mellersta och östra delarna av Närke, bl a i Hardemo, Stora Mellösa, Kvistbro, Kumla, Hidinge och Gällersta – alla ryor med ett eget särpräglat utseende.
Slätsida
Ryans botten är vävd i rips med endast två skaft, den allra enklaste vävtekniken. Trots detta kan mönstret varieras i all oändlighet när två skyttlar med olikfärgade spolar används omväxlande med enfärgade ränder.
Ränderna löper över hela ryan eller över bara delar av den. Men enstaka ryor är randade endast vid kortsidorna. Variationerna i färgkombinationer, bottenrandning och nockgarnets färg är outtömliga och sägs slå ut i full blom i Närke. Vitt, blått, rött, gult, brunt och grönt är de vanligaste färgerna. Ett urval av dessa kombineras och ger upphov till den ortstypiska karaktären.
Knutryggarna, väl synliga på slätsidan, ryans framsida, bildar ett tydligt mönster och är oftast placerade vid rand- och färgväxlingarna. Samspelet mellan bottenrandningens mönster och knutryggarna är väsentlig för ryans mönsterkomposition.
Nocksidan
Flossan, nocken, är vanligtvis 3-4 cm lång och knuten med en tråd. Nockraderna är glest placerade så att bottenrandningen kan skönjas. Garnet är i regel ullgarn, ofta glansigt och Z-tvinnat.
Två olika sätt att använda ghiordesknuten förekommer; det ena där knutarna är skilda åt och det andra där knutarna tättliggande bildar en stjälkstygnsliknande rand. Nocksidans mönster varierar från uteslutande vita nockor – ”blont och stillsamt med självkänsla utan skryt” – till en rikare mönstring; t ex en bård runt ett randat och rutat mittfält, eller randiga bårder vid långsidorna.
Samspelet mellan slätsida och nocksida skänker ryan dess karaktär. På den gamla slitryan, den som användes i sängen, dekorerades slätsidan rikt eftersom den sidan vätte uppåt. När ryan inte längre låg i sängen utan på golvet, vändes ryan med nocksidan upp istället och sålunda blev mönstret på denna sida viktigare än tidigare.
Att förvalta…
1910 började Lilli Zickerman mäta upp, beskriva och fotografera gamla textilier. Tunga glasplåtar som släpades runt landet kopierades sedan för att handkoloreras efter garnprover. På detta sätt dokumenterade hon även ett antal glesryor från Närke.
Glesryorna utgjorde en stark inspirationskälla för hemslöjden. Under 1900-talet var det populärt att väva glesryor i en grövre kvalitet lämpad för golvet. Glesryatraditionen har därför överlevt in i våra dagar. Mönstren från närkeryorna gav också uppslag till andra textilier som gardiner, yllelöpare o dyl.
”Men vad som framför allt länder Nerikes hemslöjd till berömmelse är Nerikeryan. Den har naturligtvis sina släktingar i andra landskap men, har dock blivit så pass självständigt utvecklad att man kan tala om en verklig landskapstyp.”
Så beskrevs den för Närke typiska glesryan på Hemslöjdsutställningen 1928. Detta förhållande gäller än idag.
I boken “NOCK, RAGG, RYA – det glänser om ullen” kan du läsa mer om ryatraditionen, fåret, ullen, spinningen och om processen för att ta fram det nya UllMa-garnet. Där presenteras också spännande inspiration till olika vävnader i ryateknik samt kvalitetsvävsedlar.