Under nationalromantiken, det tidiga 1900-talet blev dräkterna mycket populära som festplagg. Vid denna tid fanns inte det stora utbud av dräkter, som finns idag. I stort sett hade man att tillgå de dräkter som Nordiska museet presenterade. Dräkterna bars då av en helt annan samhällsklass än ursprungsbärarna och inte sällan som utklädnings- och teaterkostymer. Ett annat användningsområde var som utlåningskläder hos fotografen. Att ta ett porträtt var en stor händelse och hade du inte de rätta kläderna fanns det plagg att låna. Ingen frågade efter var dräkten kom ifrån, det var bara fin, klädsam och praktisk för ändamålet.

En mycket viktig faktor för spridandet av folkdräktsintresset var Folkdansrörelsen. Redan på 1920-talet bildades Svenska Ungdomsringen för bygdekultur och även om det först var spelmännen som bar dräkt, så spred sig bruket till dansarna och behovet av dräkter blev mycket stort.
Från 1920-talet och framåt skapades många nya dräkter, men man hittade ju inte bara på. Seriösa efterforskningar och studier av plagg gav kunskap att bygga vidare på. Behovet av att bära en dräkt som representerar den plats du kommer ifrån var stark och bakom fanns alltid någon som gjorde ett urval och guidade de som efterfrågade plaggen. Starka kulturpersoner var därför betydande för dräktutvecklingen och påverkar varför dräkterna ser ut som de gör.
Parallellt med denna tidiga utveckling bars fortfarande den ursprungliga dräkten på vissa platser i landet, exempelvis Dalarna. Så småningom ersattes vissa plaggdelar, ofta överdel och livstycke med moderna plagg, såsom blus, medan man behöll kjolen. Detta sätt att klä sig kallas i Dalarna för att vara ”slimsklädd”.

När alla dessa nya dräkter skulle tillverkas fick hemslöjdens butiker en viktig roll som materialförsörjare. Åtskilliga meter tyg skulle vävas och många dräkter skulle sys. Det vanligaste sättet att skaffa sig en dräkt var att väva och sy den själv och det gjordes på kurser och studiecirklar runt om i landet. Många är de kursledare som från början av 1960-talet fram till slutet av 1980 jobbade på för att alla som ville skulle kunna skaffa sig en dräkt från sin hembygd, att bära vid fest och högtid eller att dansa i.
1970-talet har ibland kallats det exakta återskapandets tidsepok. Då skulle allt vara historiskt riktigt och inte en söm kunde vara på fel ställe. Allt skulle sys för hand precis som det var på originalet. Att använda symaskin var totalt otänkbart.
Under 1990-talet bildades nationella och lokala dräktråd, för att stimulera dräktintresset. De skulle sammanställa och sprida information om dräkter, se över mönster och beskrivningar, samt göra inventeringar.