Vällning innebär att man sammanfogar två eller flera metallstycken genom att värma upp och pressa ihop dem. Järnet behöver bli så varmt att ytan blir ”klibbig” och börjar smälta innan bitarna pressas samman, vanligen med några välriktade slag med hammaren.

En modern variant är svetsning, vars engelska ord welding vittnar om släktskapen till vällning som kallas forge welding eller fire welding. Funktionen är ungefär densamma fast vid svetsning punktuppvärms en liten del i taget och som regel tillförs nytt material som smälter samman med metallen.

För att välla krävs fokusering. Bitarna som ska vällas ihop bör vara rena och tillräckligt varma för att fästa, men får heller inte brinna sönder. För att hålla bitarna rena rekommenderas att, innan de når rätt temperatur, ta ut och snabbt borsta av dem med en stålborste och sedan strö över ett flussmedel för att förhindra den oxidation som annars alltid sker på stålets yta vid uppvärmning. Det vanligaste flussmedlet är Borax, men kvartssand fungerar också. Sedan gäller att hålla bitarna under uppsikt och se till att de får en jämn värme. När ytan ser nästan fuktig ut eller de första gnistorna kommer har stålet nått rätt temperatur, då gäller det att så fort som möjligt lägga samman dem och smida ihop med bestämda slag.

Laminering

Om man vill kombinera två stålsorters olika egenskaper är laminering en bra metod. Till exempel kan en lie behöva ha en mjuk och seg rygg som inte spricker och samtidigt en hård egg som håller skärpan. Då använder man järn till lien men väller in en bit härdbart stål till eggen, så kallat eggstål. Detsamma kan göras på andra eggverktyg som knivar och yxor.

Om man inte laminerar utan gör hela verktyget i stål kallas det helstål.

Not: Ibland presenteras knivblad i helstål som kolstål. Både helståls- och laminerade blad kan vara av kolstål, dvs. låglegerade stål, men ibland används begreppet felaktigt som en motsats till laminat.

Mönstervällning

Man kan kombinera stålets och järnets egenskaper genom att välla samman några bitar av vardera. Genom att vika och välla ihop igen upprepade gånger kan man ”knåda” ihop de olika materialen till ett homogent ämne. Så har smeder gjort historiskt för att få en jämn kvalitet i hela ämnet. Man gjorde det också för att skapa stål med önskad seghet/hårdhet. Exempelvis kan ett stål som är för hårt för ett långsmalt verktyg blandas ut med ett mjukare för att bli lite följsammare.

Järn och olika stålsorter har även lite olika lyster och motståndskraft mot syra. Om ytan utställts för exempelvis saltsyra eller ättiksyra mörkar den medan motståndskraftigare stål förblir blanka och det syns tydligt var stål och järn möts. Genom vrida ämnet på olika sätt och välla samman på nytt kan man skapa mönster som sedan framträder efter etsning i syra. Idag är vällda mönster framför allt populärt på knivblad men har funnits i bland annat vapen sedan vikingatiden. Ibland när stålämnen viks och smids ihop upprepade gånger kan det vara relevant att räkna antalet lager. Antalet lager utgår från antalet bitar smeden börjar med och dubbleras varje gång ämnet viks på mitten. Eller tredubblar om ämnet viks två gånger. Närmare förklaring i nästa stycke.

Mönstervällning kallas ofta för damaskering efter en förhistorisk stålframställningsteknik från Damaskus. Resultatet kan vara snarlikt även om det är frågan om olika tekniker. Industriellt producerade mönstrade blad är dock sällan vällda utan kan vara framställda via mönstrade plåtar. Och den tekniken kan ha mer gemensamt med damast.

Vällda lager
Om vi utgår från fem bitar (exempelvis tre bitar stål och två bitar järn) och väller ihop dessa så har vi ett homogent stycke stål bestående av fem lager. När vi räcker ut (smider längre och tunnare) dessa till ett dubbelt så långt och hälften så tjockt ämne, viker det på mitten och väller ihop på nytt har vi stycke stål bestående av 10 lager, hälften så tjocka som förut. Genom att vika och välla en andra gång har vi 20 lager. Sedan 40, 80, 160 och så vidare.

Det går också att starta med till exempel sju eller tio lager och även att smida ut längre och vika två gånger. Eller att kapa av ämnet och punktsvetsa ihop dem i stället för att vika. Hur smeden väljer att göra är mest är en smaksak. Nio lager och två vikningar skulle ge 27 lager efter första vällningen och 2 187 lager efter femte vällningen.

När smeder historiskt räckt ut och vällt ihop stål till verktyg, redskap och vapen har det oftast varit en rent praktisk funktion. Ett nödvändigt förarbete att likna vid keramikern som behöver knåda genom sin lera före drejning för att säkerställa en jämn kvalitet i materialet. Genom att mellan vällningarna vrida ämnet på olika sätt bildas mönster som framträder vid etsning. I exempelvis svärd och gevärspipor har detta varit brukligt, idag är det framför allt populärt i olika knivar. Eftersom lagren blir tunnare för varje vällning blir mönstret allt mindre och väller smeden för många gånger syns inte mönstret alls.