Virkning är en textil teknik som utförs med en sticka med en krok i ena änden (virknål) och garn. Av en fortlöpande tråd bildas öglor, maskor (luftmaskor), fästa i varandra. Vänder man arbetet och sticker nålen i luftmaskorna bildas fasta maskor. Genom växling av olika masktyper och färger på garnet bildas mönster. Virkade föremål blir fastare och mindre elastiska än stickat.
Det finns flera teorier om virkningens härstamning. En är att den kommer från den arabiska halvön och att den därifrån har utbrett sig österut till Tibet, västerut till Spanien och vidare till de andra medelhavsländerna. Ytterligare en teori är att virkningen skulle härstamma från Sydamerika där man använt sig av virkade prydnader i rituellt syfte. I Kina finns det också tidiga exempel på virkade dockor. En primitiv form av virkning kan även härledas till norra delarna av Skandinavien, Estland, Skottland och vissa bergsområden i Sydöstra Europa. Tekniken kallas påtning och består av endast smygmaskor. Man påtade mestadels värmande plagg såsom vantar, sockor och mössor.
Virkningens ursprung tros också kunna komma från tambursöm som blev populär då bomull blev vanligt under 1800-talet. Arbetet utförs genom att man med ett redskap likt en virknål drar upp öglor av garn genom ett bottentyg som spänts i en ram. Det kan vara så att man sedan hoppade över bottentyget och skapade fritt med maskorna i luften = virkning.
Troligen är virkning är den yngsta av alla hantverksformer i Europa, man bara kan spåra den tillbaka till 1800-talet. Till en början spreds olika virkmönster genom att man lånade varandra små virkade provbitar och virkade av varandras påhittade mönster men snart började man skriva ner beskrivningar. Den första boken med virkbeskrivningar på svenska utkom år 1845. Vanligast på den tiden var virkning i vitt garn i tunna material likt spetsar men beskrivningar på dukar, tvättkorgar, sjalar, sockor, överkast, etuier för olika ändamål, samt grytlappar var populära.
Inom den tidiga hemslöjdsrörelsen i Sverige var virkningen inte populär då en av rörelsens grundare, Lilli Zickerman, beskrev tekniken som för enkel och därför förkastlig.
Tekniken att virka fristående rutor, så kallade mormorsrutor, som sedan sys ihop har använts för att göra större tygstycken som filtar eller överkast. Mormorsrutan blev omåttligt populär under 1970-talet men kan härledas tillbaka till slutet på 1800-talet där man använde den för att virka filtar till spädbarn.
Just mormorsrutan är ju ett utmärkt sätt att leka med det kreativa genom möjligheten att kombinera färger samtidigt som du kan tatillvara på restgarner, säger Marie Fagerlind, hemslöjdskonsulent.
Virkning är en teknik som lämpar sig bra att arbeta med fritt och tredimensionellt. Idag används virkningen även mer experimentellt och kan ses som en konstform. Tekniken förekommer även ofta vid gerillaslöjd eller garngraffitti. Det kan beskrivas som en kreativ mix av hantverk som placeras i det offentliga rummet på ett icke-förstörande vis och innehåller ofta något slags budskap och kommenterar samtida politiska och samhälleliga händelser.