Söma, nåla, binda, knytta, vantsöm – kär hantverksteknik har många namn. Idag kallar vi det oftast nålbindning på engelska looping.
De äldsta nålbundna fynden utanför Sverige är funna i Danmark och består av cirka 6200 år gamla nätfragment, tillverkade av växtfibrer. Ett Egyptisk gravfynd i form av en strumpa anses vara från 400 – 600 fKr.
Från vikingatiden finns en rad fynd av nålbundna vantar och sockor. I kyrkotextilier från Europas tidiga medeltid finns nålbundna föremål. Kyrkans ämbetsmän bar nålbundna vantar, några har påträffats vid undersökningar av sarkofager och relikskrin i Frankrike, Italien och Schweiz. Biskopsvantar beskrivs i vissa källor som sömlösa vilket kan påvisa att de var nålbundna.
I medeltida jordlager, både i Sverige och Norge, har man hittat nålbundna föremål, främst vantar och sockor. Nålbundna eller sömmade vantar var vanliga och flitigt använda fram till 1700 talet då den snabbare stickningstekniken slog igenom. I Uppland hölls traditionen ändå att nålbinda levande in på 1900-talet.
Medeltida socka från kvarteret Duvan i Uppsala foto: Olle Norling, Upplandsmuseet
Hemslöjdskonsulent Märta Brodéns pionjärarbete på 1970-talet gjorde att tekniken återuppväcktes och allmänt började kallas nålbindning. För att visa på teknikens utmärkta egenskaper lät hon bland annat skogsarbetare använda nålbundna sockor under arbetsdagarna.
Idag är nålbindning populärt som traditionellt ullhantverk och hos reenactment- och lajvkulturer, där man strävar efter att återskapa plagg och föremål i ursprungliga tekniker. Exempelvis gjordes ett tjugofemtal nålbundna vantar till filmen Arn – tempelriddaren.
Om nålbindningen i förläggarverksamhet
Nålbindningen i Kinds härad kan spåras till förläggarverksamhet i södra Sjuhäradsbygden under 1800-talets senare hälft. Förläggaren försåg det hushåll som tillverkade önskad vara, producenten, med material vilket i detta fall var okardad ull. Karaktäristiskt här var just att ullen var okardad. Producenten kardade och spann ullen själv till en löst tvinnad tråd, vilken de sedan nålband vantar av. Här gavs stort utrymme för det egna handlaget och den estetiska utformningen av föremålet.
För en skicklig vantsömmare tog det en halv dag att färdigställa ett par vantar, ett arbete som engagerade hela familjer; män, kvinnor och barn. Uppgifter finns om hushåll som producerade upp till 981 par syvantar per år, vilket blir fler än ett par vantar per dag.
Att nålbindning hade en betydande roll för hemindustriarbetaren i Kind under 1800-talets senare hälft är dokumenterat i förläggarregister och husförhörslängder. Under 1900-talet genomfördes i södra Kind ett flertalet satsningar i form av kurser för att bevara tradition och teknik. Att nålbindningen lever kvar där anses vara den omfattande förläggarverksamheten under tidigare sekel som levandegjorde just nålbindningen i form av syvantar, idag en del av den lokala textila Sjuhäradstraditionen.