– kär hantverksteknik har många namn. Idag kallar vi det oftast nålbindning.
Vid nålbindning används en grov nål av trä, ben eller metall. Maskorna formas genom att lägga garn i öglor runt tummen och sy genom dem, både den nya öglan och en eller flera av de tidigare gjorda. Det gör att bindningen inte kan dras upp så som stickning eller virkning, den blir också tät och slitstark.
Eftersom man syr maskorna måste garnet kapas av i lagom längder på samma sätt som vid broderi, det går alltså inte att skapa en vante direkt från ett helt nystan. När garnet tar slut skarvar man på en ny bit och fortsätter, det förutsätter att garnet kan tovas ihop vilket gör ull lämpligt.
Nålbindning kan tyckas vara en primitiv teknik sett till material och redskap, men variationerna är många. Garnöglorna som plockas upp på tummen vid varje varv kan skifta, nålen kan föras under en, två, tre eller flera slingor. Dessa variationer ger textur med växlande täthet beroende på användningsområde. Vanligt i vårt land med tanke på klimatet har varit att nålbinda vantar, syvantar även kallade. Men bland tillverkade föremål finns även sockor, mössor och i äldre tider ”siltappar” d.v.s. duk använd vid silning av mjölk. Nålbundna föremål görs i ullgarn. Nålbundna arbeten ska med fördel valkas för att bli tätare då använder man av ånga och borste.
Redskap:
Vid sömandet av maskor eller stygn så har man hjälp av en nålbindningsnål – en grövre nål med ett öga för garnet som kan vara gjord i horn, trä, metall. En stoppnål kan även det fungera som nål.
För att efterarbeta genom tovning används en tovningsbräda.
Litteratur i urval:
L. Ström (2020): Nålbindning från Spångmurs: om att nålbinda vantar.
B. Westman (2001). Nålbindning: 12 varianter (bearb. uppl.). Västmanlands läns hemslöjdsförbund.
Nålbindning: Märta Brodén , 1973
E. Anderson (2009): Nålbindning, historiskt och modernt i Stockholms län. Länshemslöjdskonsulenterna, Stockholms läns landsting.
Söma nåla binda – nålbundet från Uppland: Rothqvist, Liby, Andersson, Nyman, Uppländska vantar och andra föremål återskapade från äldre original av Linnea Rothqvist Eriksson och Anita Andersson 2003.