Trädet

Linden invandrade från Danmark för ca. 7 500 år sedan. Den vanligaste vildväxande linden i Sverige är skogslinden, Tilia cordata. Den växer naturligt upp till mellersta Sverige men förekommer även i enstaka bestånd i södra Norrland.

I Sverige finns även den lindart som är vanlig i resten av Europa, Tilia platyphyll. I Sverige kallar vi den för bohuslind eftersom den endast finns i Bohuslän. Det har också odlats fram en korsning av skogslinden och bohuslinden. Den kallas parklind och är vanlig i alléer, vid vägkanter och i parker.

Bladen är hjärtformade och taggiga. Linden blommar i juli med gulvita väldoftande blommor. Frukterna mognar under hösten. De består av små bruna frön i klase som sitter vid en ca 5 cm lång vinge. Barken är brungrå med längsgående sprickor och bildar med åldern en gråaktig skorpbark.

Fritt växande träd utvecklar grova grenar långt ner på stammen. I skogsbestånd har linden en rak kvistfri stam och en tät yvig krona. Linden blir 25-30 meter hög och kan bli upp till 2 000 år gammal.

Virket

Veden är ljust gulvit och har en besk lukt. Linden har ett lätt och mjukt virke som gör att det passar bra till snideri- och skulpturarbeten. De flesta altartavlor på kontinenten är skurna i lind. Trots att det är så lättbearbetat är det relativt lätt att få fin yta på lind, och det är även formstabilt.

Innerbarken har ett segt och tunt bastskikt som det går att göra bland annat rep, mattor, tömmar, selar, skor och mjärdar av.

Visste du att:

• Kol av lind är bra att använda som teckningskol.
• På många gårdar planterades en lind som vårdträd, eftersom det ansågs skydda mot åsknedslag och vara allmänt hälsobringande. Linden förekommer i många medeltida ballader, och ansågs vara ett sk. boträd, alltså hemvist för älvor, tomtar och lindorm.
• I folkmedicinen tuggades lindblad om man behövde lindra munsår och blåsor. Kroppsskador och sår behandlades med dekokter på bladen.
• Även idag används linden som naturmedel. Te bryggd på bladen anses ha en lugnande verkan, och motverka infektioner.
• Lindens användbara bast gav den i Västergötland det dialektala namnet ”bäste”.
• Löv från lind är ett bra foder för får och getter, och har därför varit vanligt i lövängar.
• Lindblommorna innehåller mycket nektar, och är därför populär bland bin och humlor och ger en fin honung.

•                          Det finns många skrönor om lindens inverkan på kärlek och kärleksliv. Är det de hjärtformade bladen som kan ha bidragit till det?