Trädet
Klibbalens bark är hos det unga trädet slät, blank och har en grönaktig ton. Med åldern får den en grov mörkbrun skorpbark. Skotten och bladen är klibbiga, därför namnet. Hos gråalen förblir barken slät med en silvergrå ton och stammarna kan ibland vara mycket krokiga. Bladen är mer spetsiga på gråalen. Alen är det enda lövträd som bär kottar. Bladen blir inte gula på hösten utan förblir gröna tills de faller av. Det förekommer två arter av al i Sverige: gråal och klibbal. Klibbalen växer framför allt i södra Sverige upp till Gästrikland, Dalarna och Värmland. Gråalen trivs i Norrland och ner till Bergslagen.
Klibbalen vill ha mycket ljus och fukt. Den trivs bra längs vattendrag, kärr och stränder. Den brukar bli ca 25 meter hög. Gråalen är inte lika beroende av ljus och fukt som klibbalen. Den kan t.o.m. växa på torra sandmarker. Gråalen är något mindre, med en maxhöjd på ca 20 meter.
Alen i ekosystemet
Alarna är viktiga värdar för omkring 355 arter, varav ett 50-tal rödlistade, och ytterligare nära 600 arter nyttjar dem. Omkring 110 arter är specialiserade på alar, men endast sex av dem är rödlistade. Det är något förvånande att de är associerade med och viktiga för så många mykorrhizasvampar, ett 50-tal arter, trots att alarna fixerar sitt eget kväve med hjälp av bakterier.
Virket
Klibbalens ved är lättbearbetad och ljust gulrött till färgen. Al är trevligt att tälja i även i torrt tillstånd, och passar till figurer, skålar, slevar mm. Det har också använts bl.a. till träskor och skaft på t.ex räfsor eftersom det är lätt, mjukt, skonsamt mot huden och inte ger några vassa stickor. Klibbalen är ett bra möbelvirke eftersom det inte rör sig så mycket när den torkar. Instrumentmakare har med framgång använt al som ersättning för mahogny, då det trots låg vikt är starkt och formstabilt. Klibbalen är mycket röttålig under vatten och passar därför bra till olika undervattenskonstruktioner och vattenrännor.
Gråalens ved är lite ljusare än klibbalens. Virket är något mjukare, kvistigare och av klenare dimensionen och används därför mest till mindre slöjdföremål. Det är inte lika tåligt mot fukt som klibbalens. De flesta sågverken sorterar inte upp de båda sorterna utan säljer allt virke under namnet al.
Det kan bildas stora knölar vid roten. Dessa ger ett kraftigt mönstrat virke som påminner om masurbjörkens. Det är hårt, står bra emot slitage och är i perioder populärt som fanerämne inom möbeltillverkning, där det brukar säljas under namnet alrot. Slöjdare använder det till kåsor, verktygsskaft m.m.
Visste du att
- Barken som är rödaktig kan användas vid färgning och vid garvning av skinn och textiler, inom samisk tradition har den även använts för att färga in gravyr på trä och horn.
- Under nödåren förr hände det att barken maldes ner och blandades i mjöl vid bakning så att mjölet skulle räcka längre. Bladen användes ofta som kreatursfoder.
- Inom folkmedicinen har både blad och bark använts som omslag vid brännsår samt inflammerade och öppna sår.
- Al var Döderhultarns favorit bland träslag att tälja figurer i.