Ullfibrer kommer oftast från olika fårraser. Men även fibrer från djur som kanin, get, lama, kamel, hund och katt går att spinna.

Fårhållning

Ull kommer oftast från får och får är idisslare vilket innebär att de vid sin matsmältning rapar upp växthusgasten metan. Metan är en mycket potent växthusgas även om den
bryts ned fortare än koldioxid. Fårhållningen bidrar alltså till klimatförändringarna och sett ur ett livscykelperspektiv är ull den textila fiber som orsakar högst koldioxidutsläpp per färdigt kilo material. Den ull vi hittar i våra klädbutiker är också vanligtvis från andra sidan jorden där det är ofta är stora fårbesättningar på relativt liten yta som trampar sönder jorden och bidrar till jorderosion i området.

Samtidigt är småskalig fårhållning positiv för den biologiska mångfalden. De små fårbesättningarna vi har i Sverige och Norden hjälper till att hålla landskapet öppet och gör att insekter och smådjur trivs. Enligt de djurskyddslagar vi har i Sverige ska får klippas minst en gång per år, vilket gör att det finns svensk ull. Vi måste bara lära oss ta hand om den.

Parasiter

Vid storskalig fårhållning där djuren går tätt, kan de drabbas av både inre och yttre parasiter. Yttre parasiter exempelvis blåflugan (som finns i Australien) kan innebära att
djuren dels blir utsatta för så kallad mulesing men också att fåren blir besprutade med insektsdödande medel. Yttre parasiter är ovanliga i kyligare klimat.

Efterbehandling

När ullen tvättas tas stora mängder lanolin bort (ullens naturliga fett) detta fett kan orsaka stora problem och kräver egna reningsverk. Samtidigt är lanolin en resurs och något som efterfrågas.

Vanligt är också att ull och ylleprodukter efterbehandlas med malmedel för att hålla skadedjur borta. Dessa medel kan vara miljö och hälsovådliga. Under mitten av 1900-talet
var behandling av yllevaror med DDT och Eulan vanligt. 1969 förbjud Sverige, som första land i världen, DDT och idag är det förbjudet världen över. Men andra medel för att hålla skadedjur borta används fortfarande.