Linet är en växt som nästan inte kräver några kemikalier under odlingen, bara lite gödsel, och eftersom linet odlas i relativt kalla länder är angreppen av skadeinsekter begränsade. Däremot har linplantan svårt att hävda sig mot ogräs, och i konventionell odling är ogräsmedel vanligt.  Ekologiskt odlat lin odlas utan vare sig konstgödning eller bekämpningsmedel. Lin sås tidigt, i april-maj, blommar i juni-juli och skördas i början av september. 

Miljöproblematisk rötning 

När linhalmen är mogen rycks den upp maskinellt, med rötter och allt. Linhalmen läggs därefter i strängar på fälten där den får ligga tre, fyra veckor. Under den tiden vänds den maskinellt ett par gånger och linfröna repas av. Landrötning är den vanligaste metoden och anses vara acceptabel ur miljösynpunkt. Vattenrötning förekommer bara i liten skala och är förbjuden i Tyskland och Frankrike eftersom denna metod kan ge utsläpp av syreförbrukande ämnen. I Belgien, Nederländerna och Irland förekommer vattenrötning fortfarande, men i minskande grad. Att ansluta vattenrötningsanläggningarna till biologiska reningsverk skulle fördyra den redan kostsamma linhanteringen. Det förekommer försök med alternativa rötningsmetoder (enzymer och ånga). 

Bråkning, skäktning och häckling 

Linhalmen torkar på fältet eller i speciella torkar. Därefter bearbetas den i en bråk- och skäktturbin innan den skickas till något av de fåtal häcklingsanläggningar som finns kvar i Europa, på Irland och i Belgien. Dessa processer är rent mekaniska och ger inte upphov till några miljöstörningar. Så gott som allt spill, skävor, tov med mera tas tillvara och används. 

Spinning, vävning och blekning 

Lin spinns idag utan några skadliga tillsatser. När man väver lin använder man sällan varpklister vilket är en fördel ur miljösynpunkt. Lin bleks nästan alltid med klor. Linets naturliga färg är ganska mörk och därför krävs det mer kemikalier än vid blekning av bomull. 

Läs även Gunilla Mattssons artikel om lin från 2011